Plötsligt händer inget

En dag stod du bara där

Inga klockor ringde
Inga himlar rasade in

Den största kärleken är alldeles stilla

Den kommer bakifrån
och plötsligt märker man att den vandrar jämte
Lunkar så vardagligt stilla
att man nästan inte märker

Först så kom och gick du

Jag förvarnade: Jag blir inte kär längre.
Du lugnade: Inte jag heller.

Jag längtade inte
Det gjorde inte ont

Inget som jag hade lärt mig om kärlek stämde

Jag sa: Jag är ensamstående.
Du sa: Inte nu längre.

Du flyttade in

Jag älskade hur självklart du tog för dig!

Du var inte sådär kladdigt romantisk som jag var van vid
Inga stora ord som “Du är speciell, jag har aldrig känt såhär förut”
Inget tjat om ringar eller signerade kontrakt med löften om evig kärlek

Du var bara där
och såg mig
lyssnade och skrattade

Du satt i min soffa
när jag kollade på TV

När jag kom från jobbet
hade du gjort mat

Du vattnade mina pelargoner
och tvättade mina penslar

Du satte upp en brandvarnare
köpte galgar
spikade och skruvade
och bryggde te om kvällarna

När jag var ledsen
fanns dina armar där

Inga fyrverkerier
Inga explosioner
Jordskalven lös med sin frånvaro

Den stora kärleken
är så oerhört liten

Den kan lätt silas bort i en finmaskig tesil

Den kan drunkna
i stora gester, stora ord, romantiska fantasier, bröllop och kärleksresor

Den stora kärleken är som ett litet, litet björklöv
som sakta singlar ner
utanför fönstret
när hösten anas

Om man inte sitter där och tittar
så märker man inget

Plötsligt händer inget
och allt blir annorlunda