Privat

(Till K. <3)

Du frågar: Känns det inte jobbigt att skriva om ångest och panikångest på bloggen?
Nej, inte alls.

Det är inte privat.

Mina närmaste relationer är privata. Aldrig skulle jag skriva om mina närmaste.
Mina dagar är privata. Aldrig skulle jag skriva dagbok.

Men ångest. Panikångest. Smärta och magmörker. Hur skulle det kunna vara privat? Vi gör det privata till offentligt och det allmänmänskliga till privat.

Eller så är det bara så att det upplevs olika.

Nej, för mig skulle det kännas hjärtskärande jobbigt att lägga ut lyckobilder på facebook. Det är nåt med krampaktiga fasader som känns så smärtsamt utelämnande privat.

Jag tror att det är känslan av att alla vet. Utom den som lägger ut det. Som gör mig så illa till mods.

Lite samma känsla som att jag med lätthet kan gå på en nudiststrand. Men om en granne tjuvkikar genom fönstret när jag byter om, så skulle jag känna mig oerhört kränkt.