Riktning och mening

We spend our life fishing, only to realize it is not fish we are after.
Henry David Thoreau

En övning:
Om du fick drömma fritt; hur skulle du vilja ha ditt liv om fem år? Slut dina ögon ett tag och bara fantisera. Hur skulle ditt liv se ut? Hur skulle du vara? Var skulle du bo? Jobb? Relationer? Hälsa? Fritid?

 

Var skulle du behöva vara om ett år för att faktiskt vara på väg mot det målet?

 

Var skulle du behöva vara om en månad för att vara på väg mot det liv du vill ha?

 

Var behöver du vara imorgon bitti?

 

Jag tycker om den här övningen för den får mig att bli medveten om riktning, vart jag är på väg och om det verkligen är dit jag vill. Vi har oerhört stor makt i våra händer, att påverka, att skapa våra liv.

Våra relationer är ett resultat av de val vi gör, ett resultat av t ex gränssättning eller bristande sådan, hur vi tar ansvar för våra relationer och vilka vi ens väljer att ha i våra liv. Vi lär människor hur vi vill bli behandlade.

Vår hälsa vilar till stor del på dagliga val vad gäller kost, motion, meditation, vila, uppmärksamhet, medvetenhet om tankeflödet, hur vi förhåller oss till känslor.

Varje dag har vi ett val i våra arbeten, med vad vi jobbar och hur mycket vi jobbar. Vi är inte “duktiga” när vi nästan jobbar ihjäl oss. Vissa människor jobbar sig allvarligt sjuka i exempelvis utbrändhet. Andra jobbar sig så utmattade att de, fastän de fortfarande orkar ta sig till jobbet, blir mer mottagliga för andra sjukdomar. Många drabbas av sjukdomar som t ex diabetes eller MS just i samband med stor utmattning. Det är såklart inte utmattningen som skapar sjukdomen. Men vi är mer mottagliga för allvarliga sjukdomar när vi vägrar lyssna på våra gränser om hur mycket vi orkar.

Det är bra att inventera sitt liv emellanåt. Vart är jag egentligen på väg?

Så många jagar dessa duktighetsbevis. Betyg, meriter, priser, beröm och lovord. För vems skull? Varför egentligen? Vad är det vi jagar?

Jag känner mig ofta stolt över att inte vinna några priser. Jag applåderar andra och tänker, ja på allvar, vad skönt att det inte var jag! Det är för mig ett mått på att jag är bra på att sätta det viktigaste först, att jag har prioriterat rätt.

Vad vill vi att människor ska säga om oss efter att vi har lämnat den här världen? Elisabeth var verkligen riktigt, riktigt duktig. Titta så många fina priser hon fick! Nej, för mig vore det en sorts mardröm. Att ha levt ett duktigt liv.

Jag väljer medvetet hela tiden och mår bra av det. Känner in lite varje dag. Stillar mig, reflekterar. Ändrar mig ofta. Att kunna ändra sig är ett tecken på att man är levande och inkännande, att livet får vara den organiska process som den är.

De där priserna, lovorden, doktorsgraden, meriterna, ringarna, löften om evig trohet som ska skrivas under på papper…de förleder oss ofta att söka nåt vi inte behöver. Nåt vi inte ens vill ha – vi vet bara inte om det. De ger oss egentligen inget. Oftast följs dessa livets “höjdpunkter” snarare av tomhet. Men det kan ta en livstid för somliga att inse detta.

Lyckan finns någon helt annanstans.

Det bästa är ofta helt ansträngningslöst.

Hur är man den bästa konstnären? Man tar bort allt det onödiga och ger uttryck för det som redan finns. Som Michelangelo som såg en ängel i ett stenblock och karvade tills den blev fri.

Hur är man den bästa föräldern? Man är lycklig.

Hur är man den bästa människan? Man är sig själv.