Rummet

Varje rum har en historia
Varje rum, där det har utspelats något, har en själ
Ett liv

Det här rummet andas trötthet
stagnerad energi
och sorg

Länge sitter jag på skrivbordsstolen
och bara andas
tar in allt som går att ta in
känner hjärtats slag
Känner rummet vibrera
på mitt känsliga instrument

Det är både en gåva och en förbannelse
att kunna känna så mycket
Som jag har älskat och hatat min känslighet

Jag vill skrika
men gör det inte
Jag vill rusa ut
men gör det inte

Jag andas
samlar mig
Jag kan vara här
Jag kan vara med det här rummets energi

Natt och dag
pågår en rörelse där ute
alltid en rörelse
oberoende av mitt hjärtas slag

Min närvaro är inte nödvändig
Jag är ingenting
och allt fortsätter att finnas
utan mig

Det känns mjukt och skönt

I mitt minsta ögonblick
är jag störst
Riktig styrka
kräver svaghet

I alla avvisanden
har jag varit som mest levande

Plötsligt märker jag
att jag vaggar mig själv
Pannan i händerna
“Lilla, lilla…”
Det är din röst
din älskade röst

Hulkande
mild gråt

Inte för tröttheten
inte för sorgen
Inte för känsligheten eller saknaden
Bara för tomhetens skull
Den obegripliga ofattbara gapande tomhetens skull