Några flugor sitter på en fönsterruta i mitt rum. Jag ligger på sängen och iakttar dem. De kryper på rutan och flyger in i rummet, tar sats och kastar sig mot den om vartannat. Deras kroppar dunsar. Det är tydligt att de vill ut. Den andra fönsterrutan, precis jämte, är öppen men ingen av dem har förstånd att förflytta sig en decimeter för att försöka där. De vet var de vill ut och de kastar sina små kroppar gång på gång mot samma stängda ruta.
Det märkliga är att när jag öppnar rutan för att släppa ut dem – jag öppnar rutan så att den står fritt rätt ut i luften – så är det ändå bara de två stora flugorna som förstår vad som händer, som förnimmer den förändrade omständigheten, känner den nya vinden runt kropparna och kastar sig ut i friheten. De två små flugorna fortsätter att krypa på rutan, fortsätter att lockas av det som är på andra sidan utan att förstå att de är helt omgärdade av friheten.
Det är fantastiskt så annorlunda allt ser ut med lite distans. Tänk om nåt större än jag iakttar mina envisa, omedvetna steg med samma självklara blick.
Det är något med inflexibiliteten hos människor som har slagit mig på sistone. Det här med att ”välja” är ju modernt. Att staka ut sin väg och sen bara köra på den oavsett vad livet har att erbjuda. Stånga flughuvudet i glasrutan tills det blöder. Det känns som ett hårt och smärtsamt sätt att leva på, men många lever ändå så och jag förstår inte varför. ”Jag vill ha det huset, den bilen, det erkännandet, den karriären, den partnern, de barnen, den semestern, den lyckan.” Kosta vad det kosta vill. Ingen öppenhet inför vad livet har att erbjuda, ingen nyfikenhet eller tillit till vart livet tar en när man inte väljer. Min vilja är svag och min nyfikenhet är större. Vad jag vill få ut av livet känns mindre viktigt. Viktigare är; vad vill livet mig? Varför är jag här och vad ska jag användas till? Det är meningslöst att jaga ”mål” när nuet redan är så oerhört meningsfullt.
Det är dag tre och både färger, former och tankar har börjat klarna och fått tydliga strukturer och konturer. Det är som att synen förändras, men det kan inte vara ögonen. Det måste vara hjärnan. Jag analyserar inte utan är bara uppmärksam. Tar in det som kommer till mig. Bedömer inte. Låter vara. Vissa saker känns behagliga i kroppen, andra känns obehagliga . Och det är egentligen inget mer med det.
En insikt: Människor är egentligen oerhört lika när de inte talar. Ord döljer och skyler. Ord framhäver och förhärligar. Vad är egentligen sanning och spelar det någon roll? Tystnaden klär av och bara det väsentliga blir kvar. Det sägs att man lär känna någon genom samtal. Jag vill hävda att det görs lättare genom tystnad. För att lära känna någon på djupet krävs tystnad. Vad en människa bär på för energi blir tydligt. Åsikter och synpunkter kommer i skymundan. Vi är egentligen samma djur, samma kroppar med liknande behov och sårbarhet. Med den insikten följer stor kärlek. När jag är uppmärksam blir det också tydligt vad kroppen och sinnet har för preferenser. Det har aldrig varit mig så tydligt som nu. Jag tycker om mjuka böljande tyger runt kroppen. Jag föredrar att smula nässlor framför att plocka rölleka. Gurka är godare än tomat. Vissa människor är lättare att vara fysiskt nära än andra. Ingen analys, aldrig analys. Jag är bara mycket uppmärksam på vad min kropp och mitt sinne sänder mig för signaler. Ibland handlar det inte om att misstolka signaler. Det handlar om att jag inte ens lyssnar.
En insikt: Människor är egentligen oerhört lika när de inte talar. Ord döljer och skyler. Ord framhäver och förhärligar. Vad är egentligen sanning och spelar det någon roll? Tystnaden klär av och bara det väsentliga blir kvar. Det sägs att man lär känna någon genom samtal. Jag vill hävda att det görs lättare genom tystnad. För att lära känna någon på djupet krävs tystnad. Vad en människa bär på för energi blir tydligt. Åsikter och synpunkter kommer i skymundan. Vi är egentligen samma djur, samma kroppar med liknande behov och sårbarhet. Med den insikten följer stor kärlek. När jag är uppmärksam blir det också tydligt vad kroppen och sinnet har för preferenser. Det har aldrig varit mig så tydligt som nu. Jag tycker om mjuka böljande tyger runt kroppen. Jag föredrar att smula nässlor framför att plocka rölleka. Gurka är godare än tomat. Vissa människor är lättare att vara fysiskt nära än andra. Ingen analys, aldrig analys. Jag är bara mycket uppmärksam på vad min kropp och mitt sinne sänder mig för signaler. Ibland handlar det inte om att misstolka signaler. Det handlar om att jag inte ens lyssnar.
Jag tänker även: Vad gör meditationen för nytta utan mindfulness, utan att införliva den i vardagen? Jag sitter helt stilla och bara andas i en och en halv timme. Sen går jag direkt till lunchkön, köar till att få äta och helt plötsligt slår rastlösheten rot på en sekund. Måste jag stå här i en minut, fem minuter eller kanske tio?! Vad spelar det för roll? Har jag bråttom? Jag har precis suttit och andats i en och en halv timme utan problem. Kan jag stå och andas i tio minuter om det är vad som krävs? Vad spelar det alls för roll VAR jag sitter/står/ligger och andas egentligen? Någonstans ska jag alltid sitta/stå/ligga och andas. Kan jag göra det här i kön just nu, helt utan förväntan och krav på nästa ögonblick? Ha tillit till att ögonblicket kommer tids nog. Jag kommer inte att svälta idag heller. Att ta varje tillfälle av ”väntan” i akt till att bara vara med andetagen. Att aldrig mer vänta på något någonsin igen. Är det möjligt? Jag undersöker.
Sista meditationen på sista dagen kommer Hafiz ord till mig ” I am a hole in a flute that the Christ’s breath moves through. Listen to my music.” Jag är inte musiken, jag är inte flöjten. Jag är hålet, bara en öppning som livets kraft flödar genom. Jag tycker om att vara en öppning.
Fåglarna är tydligare och växterna och framförallt färgerna. Allt känns livfullt och vibrerande. Alla de vackra byggnaderna, allt det av människohand byggda, hamnar plötsligt i skarp kontrast. Det levande blir på nåt sätt mer verkligt. Som den där resan till Rom då jag står framför Colosseum bland alla turister och bara tittar, lika storögt som alla andra, men med en insikt om att apelsinträdet precis bredvid mig är vackrare, mäktigare, mer levande, mer intressant och mer perfekt än själva Colosseum. Det av människohand byggda kan aldrig tävla med det som är byggt av annat. Det perfekta och det mirakulösa är inte byggt av hårt arbete utan av lätthet och utan strävan. Det växer för att det inte kan göra annat. Av tillit till det som skapade det. Jag borde göra detsamma. De första nio månaderna av mitt liv levde jag i total tillit och kunde inget annat. Förmodligen de följande åren likaså. Allt kom till mig utan strävan. Nånstans vände det där och jag försökte ta över kontrollen. Tänk om det går att leva ett helt liv i samma tillit som i fosterstadiet. Inte inaktivt, men med tillit till att om jag behöver agera så kommer det komma till mig naturligt, som en insikt, och lätthet utan strävan, rädsla och kamp. Jag är ett hål i en flöjt, inget annat.
Första dagen utanför murarna och allt tycks gå i ultrarapid. Alla rörelser och ljud. Så extremt och öronbedövande på nåt sätt. Så många onödiga rörelser, så många onödiga ord. Allt är precis som vanligt igen. Allt är också helt annorlunda. Och så den där insikten som jag får erövra gång på gång; Tystnaden är egentligen, också – och kanske först och främst, ett inre tillstånd. Under allting så finns den där hela tiden. Och insikten, eller bristen på insikten, om den, formar upplevelsen av allting utanför den. Världen är inte vad den ser ut att vara, utan den är min upplevelse och aldrig något annat.
Kommentera