Har du varit med om att du efter en tid av vänskap, eller en kärleksrelation, kommit till en brytpunkt, där något händer som gör att du behöver bryta och gå vidare? För att sedan uppleva en lång tid av saknad efter det som fanns, åter hitta tillbaks till varandra…för att strax åter hamna i exakt samma återvändsgränd som första gången? Samma sak händer om igen som gör att du om igen måste bryta av precis samma anledning.
Jag har varit med om det där flera gånger.
Det är intressant hur lätt det är att minnas den gamla, goda tiden väldigt selektivt. Det är just det goda som man oftast minns. Och bortglömt är, väldigt ofta, det som inte var lika gott.
Det är svårt med mänskliga relationer. Men lättare blir det så länge man är mån om att vara sig själv sann först. När man tänker igenom hur man faktiskt vill ha sina relationer. Och sedan agerar därefter och är noga med gränssättning, vad som är ok och vad som inte är det, redan från början. En gång i tiden drog jag gränser alldeles för sent. Tänkte att jag skulle vara mjuk i början, flexibel och inte så reaktiv, och sedan hårdare och tydligare med gränser. Men det fungerade inte bra. Jag bara sköt problemet framför mig.
Jag skulle säga att just tydlig gränssättning är det som mest har förändrat mina relationer till det bättre. När jag blev tydlig med vad som var förhandlingsbart och vad som under inga omständigheter var det. Först inför mig själv. Sen inför andra.
Och sedan, när man börjar sakna det goda i relationen med den som man har lämnat, kan man påminna sig om just det som inkräktade på ens integritet. Och då blir det tydligare att det inte finns någon väg tillbaks. Och att det finns något väldigt specifikt som man faktiskt inte saknar.
Kommentera