Ett minne:
Jag åkte med Vera och hennes pappa till Åland över helgen. När vi satt och käkade glass runt ett bord nere i hamnen så säger han plötsligt något som gör mig väldigt känslomässigt upprörd. Känner hjärtat slå mycket hårt i bröstet. Magen knyter sig och det bränner bakom ögonen. Jag fokuserar på min glass, fortsätter äta, ler och hör mig själv småprata som vanligt. Jag har inte ens solbrillor på.
Ändå tänker jag; De märker ingenting. Jag är precis som vanligt utifrån sett. Jag tror inte ens det syns på ögonen.
Jag hinner också tänka att jag är verkligen bra på att spela. En sorts stolthet mitt i alltihop. En gång drömde jag om att bli skådespelare vid teatern.
Det är först efteråt, på kvällen, på mitt hotellrum som jag reflekterar över mitt beteende. Någon gång har jag lärt mig att göra sådär. Att vad som än händer inte visa någon form av känsla utåt. Det måste ha varit en överlevnadsinstinkt. Jag måste ha blivit belönad för att inte visa mitt inre.
Nu kan jag känna att mitt mönster sätter krokben. Det försvårar. För det skapar en distans. En distans som jag behöver och som jag avskyr på samma gång.
Frågan är om vad som är värst; att inte bli omtyckt när man visar sig som man är? Eller att bli omtyckt för någon som man inte är?
Oj, vad svårt. Vilket är värst? Jag tycker att det vore värst att bli omtyckt för någon man inte är. Det blir ju en inre stress, för man vet ju att man kan bli avslöjad. Men, ibland är det ju bra att kunna tygla en känsla, ibland reagerar man ju inte “med rätta” eller vad man ska säga. Jag kan bli Jätteupprörd ibland, och då beror det inte på situationen utan på gamla oläkta sår i mig som börjar svida. Det kan ju inte personer omkring mig förväntas ta ansvar för.
När jag läser om dina tankar och minnen Elisabeth så väcker det tankar inom mig att man nog behöver välja sina “strider” och att det beror helt på situationen och vart man befinner sig med sig själv samt vart den andre människan är i sin livsklokhet.
Idag tar jag oftast “striden”, främst för att jag inte vill svika mig själv och jag känner mig så pass trygg idag att jag är beredd att möta och “ta hand om” den andres reaktion.
Det kan bli ett mycket givande meningsutbyte om man möter någon som har en öppen tankeverksamhet och inte trasslar in sig i sitt ego, men å andra sidan är det oftast inte såna människor man hamnar i en sån situation med eftersom det då oftast finns ett gott energiflöde mellan oss.
Det är de människor som inte vågar/vägrar göra en inventering av sig själva och istället hellre bara ser andras fel, vilket skapar en väg för dom att bli och få vara “missförstådda offer”…den typen av människor är svåra och oftast tar dom inte heller en öppen ärlig diskussion eftersom dom inte har samlat på sig “verktygen” för det.
Men det finns också tillfällen när det är bättre “fly än illa fäkta”…när människan man har mitt emot sig är riktigt svår eller när man själv inte orkar ta “striden” av olika anledningar.
Viktigt är då tycker jag, att man inte dömer sig själv för hårt för att man valde tystnad utan istället förstår varför man gjorde som man gjorde och sen se det som en lärorik stund.
Mitt svar Elisabeth på din fråga i slutet….det värsta är om jag inte är omtyckt för mig själv, inom mig själv.
Tack så mycket för era tankar om den här texten, Matilda och Ingela! <3
Jag tycker ni resonerar så klokt om detta. Det är inte alltid man behöver visa sina känslor eller "ta striden". Allt som man känner behöver verkligen inte uttryckas utåt. Man väljer själv.
Hur man väljer är egentligen inte lika viktigt som varför man väljer det man väljer. Det går inte att se på beteendet om man väljer rätt eller fel, utan man måste titta inuti. Drivkraften bakom ett beteende.
Just den här texten var dock ett lösryckt fragment ur något ur mitt liv, så säkert lite svår att förstå. Men jag ville liksom ha den ur sammanhang, att den fick stå för sig själv, mer som en ögonblicksbild än ett resonemang. Men insikten i just det här ögonblicket var att jag inte tordes visa mig som jag var, och aldrig hade gjort, inför någon som jag hade haft en lång relation med. Jag hade spelat teater. Det var en otroligt befriande insikt som förändrade mycket.
Numera tycker jag oftast om att visa mig som jag är, oavsett hur det tas emot. Det innebär inte att varje känsla alltid uttrycks fullt ut. Men ingen placeras heller under en mask av något annat. I situationen ovan skulle jag nog, om den utspelade sig idag, ha slutat le, kastat glassen i papperskorgen och gått iväg för att få vara lite själv. Inget drama, men inte heller nån fasad.