Jag är ung och i min första lite längre kärleksrelation. Jag är väl typ kär och vi har det hyfsat. Förutom att han har så många tjejkompisar. Det stör mig. Ja, jag är svartsjuk, men det är inte bara det. Det känns fel i hela kroppen.
Han är feminist och pratar om genus och om hur vänskap och kön inte har med varandra att göra. Han ser människor.
Jag går på det där. Det låter ju bra. Det tycker jag fortfarande att det gör.
Men känslan är djupare. Det handlar inte bara om osäkerhet och otrygghet – det går djupare än så.
Djupt därinne vet jag att jag inte vill vara i en sån här relation.
Men jag törs inte lita på det. Istället försöker jag resonera mig fram. Fråga alla andra om vad som är normalt eller inte. Det är väl normalt med tjejkompisar? Jag tittar på andra människors relationer. Söker svaret i irrelevanta feministiska teorier.
Men min själ skiter i genuskorrekthet! Den vet vad den vill.
Men jag förnekar den det. Länge.
Det är första gången som jag kan minnas att jag låter intellektuella teorier gå före min inre känsla. Första gången som jag begår våld på mig själv för att passa in i nån sorts feministisk världsbild. Men inte den sista. Det kommer dröja många år innan jag helt kan genomskåda vad jag gör. Det kommer dröja tills jag kan ha full tillit till det jag själv känner är min egen sanning.
Nu ser jag det istället ofta hos andra. Hur politiska teorier och könsmaktstankar får ljuda högre än själens röst. Särskilt hos människor vars själaröster fortfarande är viskande tysta.
Det finns en feminism som är kletig, kväljande ”korrekt” och själsfrånvänd. Utanpålagd, uppfostrande feminism. I kontrast till den yin-kraft som kommer inifrån en människa.
Med tiden lärde jag mig det där enkla: När det inte känns bra, så är det inte bra. Den vetskapen räcker väldigt långt.
Det du skriver om här är så väldigt viktigt och något jag självhar funderat mycket över. Det är lätt att tvinga sig in i olika relationer där man tycker att något borde vara på ett visst sätt. Men att de i praktiken ändå inte känns bra. Tex var jag länge ihop med en kille som jag tyckte att jag BORDE vara kär i för han var ju så bra på alla sätt och vis. Men känslan inom mig sa något annat. Att jag inte skulle vara där. Tack Elisabet för att du lyfter sådana här otroligt viktiga funderingar. Inre känsla mot tänkande och resonemang.
Det som är svårt men också befriande på samma gång är ju att det inte finns några rätt eller fel svar! Det finns inga svar alls att söka genom att iaktta andra eller läsa olika teorier. Till syvende och sist måste man hitta det man söker inuti. Förhållningssättet i varje given stund. Känns det här bra nu? Och nu? Och nu? Ibland har det funkat jättebra för mig att ha pojkvän med tjejkompisar. I andra relationer inte alls. Varje relation är olika och det handlar hela tiden om helheten. Ibland kommer den där känslan av att något inte känns bra. Då kan det i vissa fall handla om att man måste kompromissa/anpassa sig. Men i andra, att faktiskt sätta hårt mot hårt, att respektera det man känner och att ta konsekvenserna av det.
Om man måste välja mellan en relation och sig själv bör valet alltid vara; att välja sig själv! Att stå upp för sina egna inre gränser om rätt och fel i varje given situation.
Tack för din input, Linda!