Foto: Reji
Know thyself
När jag sitter med en vän på café berättar han om hur hans självkänsla kraftigt har försämrats efter en längre tids sjukskrivning. Han har varit hemma i ett halvår nu och vill så himla gärna tillbaks till jobbet, men är fortfarande för dålig för att jobba.
Jag lyssnar och försöker förstå honom. Så många gånger har jag läst om det – hur människor som är långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna drabbas av känslor av värdelöshet och dålig självkänsla.
Jag har själv aldrig varit arbetslös någon längre period, men jag har i perioder behövt vara sjukskriven från mitt arbete. Ibland långa perioder.
Det slår mig dock att jag aldrig har upplevt det som min vän beskriver. För mig har upplevelsen alltid varit tvärtom. Jag har fått självkänsla av att vara sjuk. Kanske inte just av att vara sjukskriven, men av att vara sjuk. Sjukdomen har tvingat mig inåt, har lärt mig om mig själv, om acceptans, närvaro och att uppskatta de små detaljerna i vardagen, att uppskatta att leva.
Faktum är att jag aldrig någonsin har sökt vare sig identitet eller bekräftelse i mitt yrkesliv. Redan första året i yrkeslivet var det något jag ofta såg på arbetsplatser och som jag kraftigt tog avstånd från; att bli bekräftad på jobbet, att söka sitt värde i sitt arbete eller i kollegornas eller arbetstagarnas ögon, att vilja vara nån i ett arbetssammanhang. Det lockade mig aldrig. Det framstod alltid som så enormt sorgligt i mina ögon – att söka sig själv och sitt värde på en sådan plats. Jag har alltid funnit aggressivt duktiga personer motbjudande, något i deras desperata energi förmodligen.
Jag har alltid velat göra ett bra arbete och har alltid varit väldigt noggrann i mina arbetsuppgifter. Men det var allt. Arbetet i sig har varit tillräckligt. Jag har inte sökt bekräftelse genom det. Bekräftelsen sökte jag på annat håll. I mina privata relationer. Och till sist, inuti och i skogen.
Till syvende och sist finns självkänslan bara inuti. Självkänsla är en resa inåt. Den handlar om, inte att tro men att uppleva, det egna värdet som oföränderligt och okränkbart. Oavsett vad som händer i livet, på jobbet eller i relationerna. Hur upplever man detta? Genom att lära känna vem man är på djupet, bakom alla tankar, känslor, prestationer, relationer, sjukdomar, helt enkelt bakom alla former som livet kan uttrycka sig i.
Jag har som sagt aldrig upplevt att min självkänsla har förändrats pga varierande arbetsförmåga. Inte heller av att ha blivit illa behandlad i relationer, i alla fall inte på senare tid. Jag har upplevt att det har stärkt min självkänsla, att det har hjälpt mig att finna en riktig, beständig källa till styrka och glädje. Och att det har hjälpt mig att inse mitt värde.
När man inte är någon i det yttre, så finns en öppning att vara någon i det inre. När man inte är någon i det inre, så måste man alltid vara någon i det yttre.
Självkänsla är att veta vem du är på djupet. Allt annat är självkänslesubstitut.
Så himla bra o viktigt sagt om hur en faktiskt kan ta till vara på en sjukdomstid/arbetslöshetsperiod o söka sig inåt för att nå nya insikter o frid! Vända ont till gott! Inte så lätt för alla när media o politiker med kraft benämner de båda livssituationerna som ”ett utanförskap”! När det budskapet dagligen bankas in i en befolknings medvetande är det kanske lätt att ta på sig skuld o en känsla av personligt misslyckande? Men i förhållande till vad/vem? Är det de som orkar allt som ska vara idealet o måttstocken? De som dundrar fram i livet i 180 knutar, 24/7, som aldrig tackar nej till en extra uppgift på jobbet eller en fest, som alltid hinner träna o är ”on top of everything” hela tiden….? Ja då vill iaf inte jag vara med på det tåget! Det är liksom inte ”fint” att ha behov av vila, ensamhet o stillhet i vårt land idag. Trots att det är i ”mellanrummen” allt viktigt händer. Utan avbrott går vi sönder! Kram o tack<3
Tack för din fina kommentar, Eva! Nej, det där med att genomskåda sin kultur, att inte gå på allt som kulturen matar en med, det är något som man måste bära med sig hela tiden. Sk kvinnofällor, politiska floskler, reklamens kraft…det är lätt att hjärntvättas om man inte är uppmärksam. Kanske börjar man uppleva precis det som kulturen säger till oss att uppleva. Väldigt tråkigt. Båda livssituationerna kan vara ett ”innanförskap”, ett ”innanförskinnetskap”. Man blir kraftigt berikad av bägge livssituationer om man bara släpper taget om ”hur det bör vara” och söker sig inåt. Utforskar nyfiket. Världen inuti. Idealet och måttstocken bestämmer man själv. Och vila, stillhet och ensamhet blir precis så fint som man bestämmer att det är. Så tänker jag. Kram och tack själv! Du väckte nya tankar om detta i mig. <3