I vardagen upplever jag ofta en stor diskrepans mellan människors ord om sig själva, tankar som de säger sig ha om sig själva och hur verkligheten ser ut. Jag talar om självkärlek. Många tycks ha eller tycks i alla fall vilja ha en bild av att de har stor kärlek och respekt för sig själva. Men när man ser på verkligheten, vilka situationer de försätter sig i och hur de rent konkret behandlar sig själva i praktiken, så ser den ofta annorlunda ut.
På ett omedvetet plan behandlar vi ofta oss själva ganska illa. Och omedvetet gör vi det som vår inre känsla dikterar. Om vi vill veta något om vår inre känsla för oss själva och vårt eget värde så behöver vi titta på hur vi i praktiken behandlar oss själva. Inga tankar eller ord om oss själva är egentligen relevanta här.
Jag hör i ett TED-talk på youtube, av en person som har forskat på människors ljugande, att vi ljuger i snitt tre gånger inom de första tio minuterna när vi träffar en främling. För att inte tala om hur ofta vi ljuger i våra kärleksrelationer. Och varje dag utsätts vi för lögner mellan 10-200 gånger.
Att ljuga och förställa sig är ett tydligt tecken på en dålig självkänsla, en bristande självrespekt. Alla sanningar behöver inte yttras, men överlag ljuger vi onödigt ofta. Ofta för att täcka upp för våra upplevda brister och tillkortakommanden. Eller för att vinna människors beundran. Eller för att manipulera människor till att ge oss det vi vill ha.
Varje gång vi måste dölja oss själva för att bli accepterade så skadar vi oss själva. Det handlar om riktiga inre sår. Man kan testa att göra tvärtom från vad ens självdestruktiva inre dikterar en att göra. Man kan testa att svara sånt som man vet gör människor besvikna. Man kan testa att bjuda på sina fel och brister. Man kan testa att undvika att säga sånt som man vet kommer väcka människors beundran. Man kan testa att faktiskt inte ha nåt spännande att berätta. Man kan testa att säga sånt som får en att framstå i dålig dager. Man kan testa att säga nej när man menar nej. Varför då? För att det är sanningen. Helt enkelt bara för att det är den raka och enkla sanningen. Att leva med integritet. Integritet är en otroligt attraktiv mänsklig egenskap; kärlek i handling.
Det kan hända att människor tycker mindre om en. Det är inget som vi kan utesluta. Men det kan också hända att människor tycker mer om en. Jag som har testat det här med att hålla mig (nästan) helt till sanningen under många år nu upplever att jag får mer kärlek från människor. I alla fall från de människor som betyder något. Framförallt är det lättare att känna kärlek och respekt för sig själv när man visar sig själv kärlek och respekt genom att säga till världen att jag duger som jag är. Kanske är det helt enkelt så att människor behandlar mig på precis samma sätt som jag behandlar mig själv. Jag tror att det funkar just så. Att människor som trampar på sig själva genom att ljuga/dölja för att passa in också blir trampade på av andra. Även om de aldrig avslöjas så blir det deras karma. De attraherar till sig det som de sänder ut.
Visa dig. Våga vara sårbar. Vägra att dölja. Vägra att ljuga. Självkärlek är vare sig lättare eller svårare än så. Om inte känslan av kärlek redan finns där, så går det att börja i andra änden, med handling. Det är svårt att tycka illa om någon som man behandlar väldigt väl.