Tiden är så tidig att vissa skulle säga att det fortfarande är natt.
Men jag tycker om att vakna tidigt.
Det finns ett ställe jag alltid går till. Varje dag. Helst i arla morgonstund. Innan kaffet, innan frukost, innan solhälsningar. Jag går till skogen.
Det är något med skogen som förvandlar mig. Eller kanske man kan säga, som gör mig till mig själv. I skogen glömmer jag bort vem jag är. Jag glömmer min egen självbild, mina problem, sorger och vardagsbekymmer. Och i själva glömskan finns tomrummet och utrymmet – att vara mig själv.
Jag tar av mig mina nattkläder och hoppar direkt i mina skogskläder, drar på mig kängorna, skogsjackan och så ut i svärtan.
Det är tyst. Bara ljudet av mina skor mot grusvägen. Och mina andetag.
Jag går fort. Jag har lärt mig att släppa tankar när jag går. Jag går djupt in i miljön istället, upplever björkarnas viskande kronor, tallarnas mjuka tystnad, himlens nyanser, stenarnas tigande.
Just den här morgonen är det dimmigt och fuktigt i luften. Tankeverksamheten har inte riktigt kommit igång än efter nattens sömn. Jag är som i ett läge mellan sömn och vakenhet. Ändå finns också en intensiv vakenhet där. En närvaro med allt som skogen har att erbjuda.
Upplev utan att namnge
Jag är glad för att jag är dålig på träd- och växtnamn. Jag vill inte namnge, vill ha så få ord i mitt huvud som möjligt när jag är i skogen.
Försöker att röra mig i tystnaden och mörkret. Försöker att uppleva världen som ett djur eller ett spädbarn, en människa utan språk. Vad ser jag när jag inte namnger, tolkar och bedömer? Hur är skogen utan språk? Det är en sån befrielse att få bli språklös emellanåt. När jag kan hitta det ordlösa rummet.
Det är nåt magiskt med den tidiga morgontimmen. Tystnaden i skogen, djurlivet som fortfarande är aktivt och mötena med dessa djur och skogsväsen.
Den som inte tror att skogen är besjälad har inte tittat och lyssnat riktigt noga. När man glömmer bort sig själv och de begränsningar som vi har lärt oss att förhålla oss till så kan vi uppleva så mycket. Det finns dimensioner som inte språket täcker in, som aldrig går att beskriva och som inte heller ska beskrivas. Det är så mycket som vi missar bara för att vi har lärt oss vad som finns och inte finns.
Förnuftet begränsar vår förmåga att upptäcka och att uppleva.
Språket begränsar också. Vi ser en ekorre, tänker “ekorre” och i samma ögonblick som vi namnger så missar vi något. Vi tror att vi vet vad vi ser bara för att vi har ett ord för det. Vi slutar att titta. Vi missar upplevelsen som finns bakom ordet “ekorre”.
Prova att uppleva utan att namnge, att till exempel uppleva ekorren som ett spädbarn skulle göra. Det går att lära sig med lite övning. Att se på riktigt fördjupar livet.
Vad än dagen har att erbjuda sätter min stund i skogen tonen. Jag förlorar mig och finner mig på nytt varje dag. Smälter ihop med allt som finns där. I ensamheten finns enhet, styrka och kärlek. I tystnaden finns jag.
Kommentera