Kanske har det med ålder att göra. Hur man kommunicerade i sin ungdom. Men ändå inte. För jag har jämnåriga vänner som tycks älska det.
Jag pratar om sms.
Jag har aldrig varit en mobilmänniska och då framförallt aldrig en sms-människa. Visst har jag blivit glad och känt mig varm av ett sms. Men det är rätt sällan. Oftast känner jag tvärtom. Det finns nåt kyligt och avståndstagande i kommunikationsformen.
Jag föredrar verkliga möten. Men eftersom jag bor en bit ifrån många som står mig nära, så sedan det näst närmsta; samtal på telefonen! Ring! Jag vill höra mina älskades röster. Jag blir alltid så glad när jag hör dem. (Och ibland handlar det bara om enkelheten, att kunna klara av nåt i ett samtal på en minut, som skulle kräva flera dagars smsande fram och tillbaks.) Jag vill ha mina vänner i min stressiga vardag. Jag vill finnas i deras. Jag vill höra dem skrika ut sin glädje när nåt roligt har hänt! Jag vill höra gråten när de inte mår bra. Jag vill höra dem bubbla, skillnaden i tonläge när de berättar om något, jag vill skratta tillsammans. Jag vill inte ha deras inknappade, torra bokstäver och digitala leenden.
Jag har svårt för sms. Det korthuggna. Det kyliga. Det avståndstagande i att inte behöva konfronteras med någons röst, att inte klara en kommunikation som kräver omedelbara svar. Så lätt att trycka in en smiley på mobilen. Ingen märker om du gråter samtidigt. Sms-vänner vill heller inte veta det.
Ibland har jag funderat på att ringa upp en sms-vän. Bara för att testa. Skulle hen ens svara? Jag har flera sms-vänner som jag faktiskt tror inte ens skulle svara. De skulle bli för chockade. Det finns bara nåt så sorgligt över det. Visst, det finns tillfällen när sms passar bra – när korta fakta ska förmedlas, t ex ”vi ses utanför pressbyrån kl.14”. Men det är allt.
Vad är en sms-vän? En vän som du träffar nån eller några gånger per år och i övrigt sitter och skriver korta sms och smileys till med jämna mellanrum. Ibland får de där relationerna mig att må så illa. De känns bara så extremt kyliga. Liksom vad f-n är det fråga om?
Jag älskar ett ansikte. Jag älskar en röst. Så personligt det bara går. Jag älskar närhet och vänner som törs störa. Jag vill bli störd. Jag vill också kunna störa. Vad är vänskap annars? Bara ett slasktrattsord för människor man kan skicka smileys till.
Inget är rätt, inget är fel förstås. Vi fungerar bara olika. Jag är övertygad om att det här har med min högkänslighet att göra. Jag gillar närhet och jag gillar ensamhet och de två är alltid mina prioriteringar. Därför blir det bara lite tid över till mellanlägesvänner/sms-vänner. Jag har heller inte Facebook (annat än för Tak Under Himlen) av exakt samma anledning. Jag föredrar personlig kontakt i vardagen med alla nära och ingen kontakt alls med resten. Det tar ungefär lika lång tid som att ha lite kontakt med ca 500 personer. Och då blir det mitt val.
Intressant för en sån som mej att läsa. Jag får en fysisk obehagskänsla när jag läser hur du vill bli störd och vill kunna störa. Haha!
Jag ÄLSKAR mina vänner, men jag föredrar ett sms. Jag vill inte umgås lika mycket som mina vänner. Jag vill helst vara själv. Jag är nöjd, lugn, inspirerad och lycklig när jag får vara själv.
Jag träffas gärna ibland. Sms’a mej i god tid innan bara. :)
Vänner jag uppskattar mest är dom som jag kan ”vara ensam” med.
Jag kan uppskatta en fest, men jag är oftast bland dom första att gå hem igen. Hem till lugnet, tystnaden, friheten.
Tänk så annorlunda det kan vara. <3
Ja, det är verkligen olika det där. Jag märker det på mina sms-vänner :) Jag tycker också mycket om att vara själv. Men jag har liksom två lägen – jag tycker mycket om ensamhet och jag tycker mycket om närhet. Men jag har alltid haft svårt för mellanläget. Jag tror att det är vad det handlar om här också. Direktkontakt eller inte alls. Tack, S!
Hej Elisabeth
Tack för att Du delar dessa ord.
Då vet jag att det finns nån mer därute…
Försökt att formulera det vid flera tillfällen -men inte lyckats få ihop det.
Hälsning Moni
Tack, Moni! <3 Då är vi två :)
Ännu ett inlägg som jag kände mig väldigt osäker på direkt efter att jag hade publicerat det :) "Tänk om mina sms-vänner tar illa upp nu!" Men det finns nåt befriande i att bara säga som det är också. Och sen bara vara med det obehaget. Jag kommer alltid tillbaks till den där punkten, ända sedan tonåren har det varit precis lika - jag vill ha människor nära eller inte alls. Har så himla svårt för ljumna, tillrättalagda relationer. Som mestadels sköts via korta sms.