Språket

Som språklärare måste jag väl ändå säga att jag är ganska bra på språk. Jag har alltid haft lätt för att lära mig språk. Det har kommit motståndslöst till mig.

Jag pratar bara engelska med en mig mycket närstående person. Och trots att min engelska är väldigt bra så slår det mig ofta att jag inte riktigt kan säga det jag vill.

Med tyska blir det än mer tydligt.

Svenskan då? Den borde väl vara helt problemfri? Men, nej. Inte den heller. Inte ens svenskan, mitt modersmål, räcker till. Ibland blir det tydligt hur lite vi faktiskt ändå kan uttrycka med språk. Språk är förhållandevis fattigt. Vi är alltid begränsade med språket.

Det finns mycket i våra upplevelser som aldrig går att sätta ord på. Det blir bara tydligare och tydligare för mig.

Andliga upplevelser är typiska sådana upplevelser där språket inte räcker till. Det är därför dessa beskrivs som symboliska berättelser i heliga skrifter. Andra sådana upplevelser är de jag nämnde häromdagen, mediala upplevelser, intuitiv vetskap. Hur känns en osynlig närvaro i ett rum? Hur kan du veta något utan att det finns nån logisk förklaring till hur du vet? Ja, inte sjutton vet jag. I ord vet jag det inte. Jag kan inte beskriva det. Men jag har varit med om det tillräckligt många gånger för att känna igen det. Veta att det existerar även om ord saknas. Förståelse saknas.

Språket begränsar oss ofta på det sättet att vi inte upplever något utanför det. Om vi inte kan sätta ord på det så är det som att det inte finns. Eskimåer t ex sägs ha många tiotals namn för snö, olika typer av snö. Medan vi bara tycks ha tö, nysnö och kramsnö och kanske pudersnö. Och undersökningar visar att de också upplever flera olika typer av snö, de kan skilja på flera olika typer av snö än vad vi som bara har några få ord för snö. I kulturer där snö inte existerar är det tvärtom. All nederbörd som är vit är exakt samma sak, hagel, tö, snö. De upplever att det är samma. Och de har också bara ett ord för det.

Det är likadant med färger. Vi upplever fler nyanser när vi har fler ord, t ex ljusblå, marinblå och turkos. Om bara ordet blå fanns så skulle vi uppleva färre nyanser. Det finns undersökningar gjorda på detta som tydligt visar på det. (Och vem har bestämt att ljusblå och marinblå är två olika nyanser av samma färg medan rosa och röd anses vara två olika färger?)

Ibland slår det där mig mitt i en upplevelse. Kan jag bara vara i detta? Inte sätta ord på det. Inte försöka förstå det. Vara i livets mysterium utan att bli fixerad vid ord. Utan att bli fixerad vid om jag har fått lära mig om något är sant eller falskt. ( T ex om vi tror på Gud eller spöken, det beror ju helt på vilken kultur vi bor i och vad vi har fått lära oss där – människor som har fått lära sig att Gud finns upplever Gud och människor som har fått lära sig att Gud inte finns upplever inte Gud. Sen inbillar vi oss att det är vi själva som tror eller inte tror på Gud. Så är det naturligtvis inte – vi upplever/upplever inte bara det vi har fått lära oss att vi kan/inte kan uppleva. Lite förenklat så är det så.)

Ibland har vi ett ord för något och tror då också att vi vet vad vi ser. “Det här är en katt” t ex. Men vad är en katt? Kan du tillåta dig att titta på varelsen som vi har ordet “katt” för utan att tro att du vet vad det är (bara för att du har ett ord, några bokstäver/ljud i en viss kombination)? Bara titta, iaktta nyfiket som att du aldrig tidigare hade stött på varelsen. I själva verket har du ingen aning om vad en katt är. Det är en gåta. Och du dödar upplevelsen när du slutar att titta för att du tror att du redan vet vad du ser. Se på hur barn gör, de iakttar mycket nyfiket. Vi borde göra detsamma. För vi vet inte heller vad en katt är.

Det är spännande att överge språket och att överge sina föreställningar om världen och sånt som vi tror att vi vet och bli en upptäcksresande i det okända, det som ligger bortom. När vi öppnar oss inför livets enorma mysterium bortom ord, begrepp och inbillad vetskap så blir livet ett äventyr på riktigt. Det är som om vi blir levande för första gången. Känslan av att vara levande föder också en lätthet och livsglädje.