Stanna kvar i dig själv

Om man, som jag, är uppvuxen som mellanbarn i en familj och därmed van vid att ständigt anpassa sig efter andra kan det vara en jätteutmaning att vägra göra det.

Även om anpassningsförmåga kan vara något fint och bra i många situationer kan den också växa till ett monster. Man kan bli så bra på att anpassa sig att man blir till en kameleont. Till slut glömmer man bort hur den egna viljan ens såg ut.

Det hände mig. Och vägen tillbaks, till mig själv, till min egen inre kärna, har varit lång och knagglig, men ändå – det är den vägen jag vandrar. Alltid på väg hem.

Och det är fantastiskt att se att jag får just de utmaningar jag behöver på min väg för att ytterligare förankras i mig själv.

Vi måste inte anpassa oss. Vi måste inte slipas fina av andras sträva ytor.

Ett bra alternativ till anpassning är att lämna. Vi har friheten att lämna alla möjliga situationer och personer. För att kunna få vara de vi är.

Jag har det senaste 1,5 året för första gången i mitt liv, med jämna mellanrum, blivit vuxenmobbad, trakasserad, förminskad och begränsad av en annan vuxen kvinna som jag har behövt förhålla mig till. Länge försökte jag anpassa mig. Det är ju så jag alltid har gjort. Jag försökte se bakom den elaka ytan. Jag såg att det handlade om en bitter, sorgsen och avundsjuk tant. En kvinna vars föräldrar lämnade henne och vars vuxna barn också har tagit avstånd. Jag kunde se varför hon var så elak. Och därför lät jag henne hållas. Av medkänsla. (Fast var fanns självmedkänslan?!) Men också av gammal vana.

Sen blev det plötsligt tydligt att min roll inte var att låta henne hållas, att låta henne förpesta sin omgivning med sin giftiga energi, utan snarare att sätta gränser, att inte förhålla mig, att inte anpassas. Utan att använda hennes bitterhet som bränsle för min egen gränssättning.

Jag bara lämnade.

Det är så skönt att bara lämna situationer och människor. Det vi lämnar definierar oss. Det är något jag önskar att jag skulle ha gjort långt tidigare. Att vägra anpassningen, utan istället växa tydligare konturer. Låta gränserna bli stadigare och att inte låta någon passera dem ens med en millimeter. Förankras i mig själv. Och så får världen förhålla sig.

Om du är en sån som kommer från andra hållet, dvs en sån som sen tidigt har krävt din plats och ditt utrymme, så kan det vara gott att lära sig anpassningens sköna konst. För det är också en dygd. Anpassning kan vara något bra. Men om du, som jag, är en person som har anpassat dig in i oigenkännlighet, så kan det vara gott att tänka om. Bli tydligare. Och låta världen anpassa sig efter dig.