Stormiga relationer

Foto: Richard Walker

I perioder i mitt liv har det varit stiltje i relationerna. Och i perioder i livet har relationerna varit stormiga. Både i familj-, kärleks- och vänskapsrelationer. Och jag tycker mig ha kunnat se ett mönster. Nämligen att när en relation stormar så stormar ofta flera samtidigt.

Förut trodde jag att jag gjorde något fel när det blev så stormigt. Nu kan jag känna att stormarna är verkligt meningsfulla. De kommer som en gåva, för att rensa ut det gamla och göra plats för det nya som är på ingång.

Stormiga relationer är oerhört utvecklande. En sorts pånyttfödelse som ofta följs av en stark insikt om vad relationen har haft för funktion i ens liv. Jag har lärt mig som mest om mig själv i stormiga relationer. Jag har fått självkänsla och insett självvärde av att ha behövt sätta gränser.

Numera lämnar jag dock sådana relationer hyfsat snabbt. Även om jag ibland kan tycka att det är uppfriskande med en hårt vinande vind. Vi får inte vara alltför rädda för hård väderlek. Ibland gör det oss gott. Men när det börjar storma runtom mig söker jag mig ganska snart till varmare, stillsamma platser.

Något som har kommit till mig med tiden och som jag tycker är en viktig nyckel i stormen är att inte låta andra människors irrationella beteenden påverka den syn jag har på mig själv. Att låta andra människor göra det som de behöver göra; de kan försöka förminska, förnedra, förolämpa, ignorera, tiga ihjäl, skrika åt osv. Men se att dessa beteenden bara avslöjar något om dem. De säger aldrig något om en själv. En människa som förminskar, förnedrar och förolämpar – förminskar, förnedrar och förolämpar bara sig själv. En människa som mår bra skadar inte en annan, vare sig med ord, slag eller tystnad.

Det är så viktigt att hålla ett vindstilla rum inuti när människor stormar. Att veta vem man är på djupet är alltid viktigast, i såväl storm som stiltje.