Foto: Ian Boggs
Det är nånting med natten som gör att jag inte vill sova
Energier som stillar sig
Andningen lättar
Tystnaden
Vilan
Ensam
Oträngd
När sömnen uteblir
ställer natten frågor
Mörkret suddar ut horisonter
Hur är det möjligt att krympa och att växa på samma gång?
Och vad gör man med all kärlek när bröstet hotar med att sprängas?
Det är som om jag efterlängtar sprängning
Som om jag efterlängtar min kropps konturer att luckras upp
in i det tidlösa ögonblickets
varma famn
klyva natthimlen
som en blixt
med mitt väsens ljus
för att sedan smälta ihop
Allting lika tyst som i en stumfilm
Och lika färglöst stilla
Jag har också funderat på vad som kan hända om kroppen skulle sprängas av kärleken. Blir jag en sol då? Kommer jag att finnas kvar? Eller dör jag i en kaskad av ljus. Kärleksatomer. I ett universum. Där kärleken bor. Kan man bli galen, tappa vettet, sans och balans?
Hittills har jag hållit tillbaka när kärleken blivit överväldigande. Stoppar flödet. Precis innan det känns som det är på väg att tippa över. Trycker på stopp.. Paus. Vilar i ögonblicket… Leende med tårar utmed kinderna. Kärleken blev tårar och lyckorus i bröstet. Den växte lite till.