Foto: Tracy Ducasse
Jag samlar på mig små, små stunder från min vardag som berör. Och jag älskar att stanna till och bara uppmärksamma dessa, hur mycket jag älskar dessa små, till synes obetydliga, stunder.
Det minsta är alltid det största. Så har det alltid varit för mig. Jag är inte mycket för bröllop, drömresor, lottovinster och liknande. Inte ens fredagskvällar, semestern eller roliga händelser är särskilt efterlängtade eller betydelsefulla. Jag går igång på en vacker nyans på en gran. Det är stort på riktigt. Om man verkligen kan ta in den, vara med den, uppleva den fullt ut.
Eller att få iaktta himlen från ett fönster på jobbet. Att få svepa fram på min cykel med vinden i ansiktet. Blommande scilla i en rabatt. Ett sms som får mig att le. Första koppen kaffe och ett tänt ljus på morgonen. Att få ta fram mina färger på kvällen – ibland blir jag sittande länge med dem i handen och känner bara en sån djup tacksamhet för att de finns. Och att jag finns, samtidigt.
Jag blir så lycklig av sånt smått.
Hur mycket jag än älskar mina nära och kära och roliga händelser och aktiviteter så är jag ändå som lyckligast när jag är ensam och när absolut ingenting alls händer.
Jag och ett himlavalv.
Detaljer och mellanrum. Det är där och bara där jag känner mig levande på riktigt.
Kommentera