Jag märker att jag ofta gör saker och ting onödigt komplicerat.
Går omkring och processar frågor alldeles för länge. Hur ska jag göra med den här relationen? Eller det här jobbuppdraget? Ska vi åka dit på semestern? Vill jag investera mina pengar i detta? Ska jag svara på hennes mail? osv
Ibland frågar jag andra om råd.
I efterhand, efter att beslutet redan är fattat och det har blivit som det har blivit, så märker jag nästan alltid att jag har haft svaret hela tiden. Jag kan minnas hur det kom över mig under en millisekund precis i det ögonblick jag ställdes inför dilemmat.
Visst är det fascinerande att man kan gå med en fråga i ett halvår och ändå inte komma fram till ett bättre svar än i just det ögonblick som den uppkom?
Man kan förhala, skriva för- och emot-listor, resonera med sig själv och andra.
Innerst inne vet man hela tiden.
Det är som att svaret redan fanns där innan själva frågan ställdes.
Det svåra är liksom tilliten till det som finns, till det jag redan vet. Självtillit. Eller egentligen: Tillit till det som skapade mig.
Ja, jag vet oftast också frågor som jag går med länge, men det är precis som om att jag vill försöka skriva av mig det jag vet. För mig är det mera att jag vill kunna sätta ord på skriva det jag vet.
Ofta blir det så krampaktigt när jag ska skriva, så min tillit får jag hitta.
Tack fina du.☘
Jag förstår :) Ibland blir det tydligare när man skriver. Tack själv fina tillbaks!