Svartalf

Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt 
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast; 
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt, 
Och sol och stjärnor mörknade i hast; 
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt, 
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast, 
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne, 
Allt mod, all glädje vissnade där inne.
Esaias Tegnér

Aldrig nånsin kommer dessa djupa dalar i stämningsläge att lämna mig. De är en del i min personlighet. En del i hur min hjärna fungerar. Helt oberoende av vad som händer i mitt liv så kommer de och går de. Och har så gjort sedan jag var barn.

Men att bli äldre innebär att ha varit med. Många gånger. Man lär känna sig själv. Och – ibland – gör det livet lite lättare. Lika säkert som jag vet att de kommer vet jag också att de går över.

Men att överleva en djup dal kan vara nog så svårt, att stå ut, att gilla läget, tills den är över.

Att vara med och att bedöva om vartannat.

Att gråta och skaka nästan som en arbetsuppgift vissa dagar. Och så börja med maten.

Att sitta med det, bara känna knivarna i bröstet. Och så sätta på TVn.

Sårbarheten är en sak, smärtan en annan. Men ångesten är värst tycker jag. Att vara med ångest är den svåraste av alla livets uppgifter såhär långt.

Ibland hör jag människor uttala sig om självmord på ett sätt som vittnar om deras egna förhållandevis stabila känsloliv. Han valde att ta sitt liv. eller Så onödigt! Förstår hon inte att även om det är jobbigt nu så går det över?

För människor som är lagda åt det hållet handlar det om känslomässig tortyr. Precis lika svår som fysisk tortyr.

Man kan jämföra med att sätta spisplattan på högsta värmen och lägga sin hand på den. Om bara 15 minuter får du ta bort den.

Förmodligen skulle du ta bort den innan de 15 minuterna har gått. Och människor skulle kunna säga: Du valde att ta bort handen. eller Så onödigt! Förstår du inte att även om det är jobbigt nu så går det över?

Om man inte har upplevt tortyr, fysisk eller psykisk, så behöver man heller inte uttala sig om vad människor “väljer” till en följd av den.

Jag är en av många människor som lever med svår psykisk ohälsa i perioder. Jag brukar påminna mig själv om att prata om det ibland. För även jag glömmer. Jag glömmer bort att det inte syns utanpå. Jag sitter inte och hackar tänder i en tvångströja nånstans. Jag glömmer bort att så länge som man är kapabel och duglig och skrattar emellanåt kan ingen ana något. Ingen vet om ifall du gråter en timme i duschen varje morgon innan du går till jobbet, om du inte säger något.

Och när människor blir galet irriterade på irrationella och egocentriska beslut man emellanåt tar i sin vardag pga “nerver” så måste man vänligt men bestämt påminna sig själv om att de allra flesta människor man möter faktiskt inte vet något om psykisk tortyr.

Vi som lever och överlever detta får inte glömma bort att prata om det. För hur ska människor annars kunna veta?