Jag har levt i en period av stor obeslutsamhet under en tid nu. Ibland funderar jag på var de kommer ifrån, de där perioderna då det tycks mig omöjligt att fatta beslut. Jag velar med allt. Till och med vad vi ska ha till fredagsmyset blir en så stor grej att jag nästan får panik till slut. Nötter är ju gott. Och blåbär. Men sen gillar jag ju glass. Sushi? Pizza? Hemlagad eller köpe-? Vill bara skita i alltihop till slut. Börjar snyfta i kyldisken när det visar sig att yoghurten är slut. Ibland blir jag så labil att jag blir full i skratt. Jag är en känslomänniska som kastas mellan himmel och helvete med jämna mellanrum. Men jag är numera så van vid det att jag tycker det skulle vara spännande att vara vanlig en dag, sådär jämn i humöret som de flesta jag känner är.
Då är det tryggt att leva med någon som inte höjer på ögonbrynet när jag bryter ihop av att läsa tv-programmet. Hur i h-e kan de har lagt in en sportmatch just när min favvoserie ska gå?
Och så tillbaks till obeslutsamheten. Ska jag läsa istället då? Eller måla med de nya oljekritorna? Kanske sätta mig på meditationskudden ett slag? Pärla ett smycke med mina kristaller.
Tankar på vad vi ska göra i helgen dyker upp. Men orkar inte spåna vidare där. Blir så trött på mig själv i dessa perioder. Men funderar samtidigt på vad detta står för. Är det en rastlöshet? Rädsla för att göra fel? Att inte vara i kontakt med sig skälv? En utvecklingsfas? En allmän obalans? Handlar det om händelser i atmosfären/rymden? Solstormar eller fullmåne? Pms? Ja, till och med här velar jag. Hamnar ni i sådana här obeslutsamma perioder? Det är verkligen smärtsamt. Smärta är inte ett överdrivet ord i sammanhanget.
När inget i livet framträder tydligt.
Det slutar med att jag bestämmer mig för att se samma film som du. Och som alltid när vi ser på film så somnar jag på din axel efter ca 15 minuter och vaknar alltid 10 minuter innan filmen slutar och ber dig sammanfatta allt jag missat snabbt, snabbt så jag kommer kunna förstå upplösningen.
Allt detta sammantaget: Obeslutsamheten. Känslostormarna. Rastlösheten. Okoncentrationen. Käftsmäll-sömnen.
Jag är glad att jag kan se mig själv numera. Också vara ögat utanför. Jag är glad över omtänksamheten. Den som jag faktiskt har för mig själv numera. Som mjukt bäddar in den sköra, lilla som jag ibland förvandlas till.
Tillåtelsen. Att få vara den jag är. Och att våga det. Våga låta alla sidor finnas.
Vilken igenkänningsfaktor! Jag känner verkligen igen mig i dessa perioder av obeslutsamhet. Jag tänker att obeslutsamheten kanske delvis handlar om ett kontrollbehov och en ”rädsla” att beslutet ska leda fel. Åtminstone är det så för mig. Att då lämna över beslutet till sin partner eller någon annan man litar på kan vara lite läskigt, men samtidigt väldigt befriande och skönt.
Tack för en bra text!
Ja, så är det kanske, Ulf! I perioder är jag riktigt bra på beslutsfattande, så det blir liksom en sån kontrast. Det ligger som ett fält av oro bakom det där velandet. Tack!