Tystnaden

Jag är en hyfsat fåordig person. Jag tror även att människor som känner mig väl, där jag ändå pratar mest, skulle säga det. Jag har ett stort intresse för språk och ord, jag skriver och läser och undervisar i språk. Ändå använder jag det sparsamt. Inte snålt, men sparsamt.

Allt behöver inte sägas.

Det är ganska mycket som inte behöver sägas.

Något jag uppskattar och som ger mig ännu mer än språk är tystnaden.

Tystnaden mellan ord. Tystnaden mellan meningar. Det outtalade. Tystnaden mellan samtal.

Tystnaden i en kärleksrelation. Jag märker att kärleken fördjupas när vi kan vara tysta tillsammans. Göra något eller bara vara sida vid sida, i tystnad. På så sätt skulle jag aldrig klara en distansrelation. Jag vill inte vara långt ifrån och spendera timmar i telefonen. Jag vill vara fysiskt nära och tyst.

En människas närvaro är i sig en hel upplevelse. När det blir för mycket ord känner jag att de lägger sig som en hinna av något kladdigt. Mycket som sägs är rätt oväsentligt. Och leder bort snarare än närmare. Hur ofta talar vi om tankar och känslor som kommer inifrån oss och hur ofta upprepar vi bara sådant som vi har hört, som ett tomt eko?

Jag behöver också tystnad mellan dagar. Att få avsluta dagen helt själv i ett mörkt rum då jag bara ligger och tittar upp i taket och smälter alla intryck. Låter dagen och dagens ord få falla på plats, inramade av tystnad. En tid att smälta alla ord som jag har yttrat, skrivit och även tagit del av. Och även smälta allt det andra, det som inte sägs men ändå så påtagligt finns där.

Utan tystnaden finns vare sig språk eller ord. En förutsättning för ordens existens är just mellanrummen dem emellan. Ibland önskar jag att mellanrummet var större. Att tystnaden var lite mer. Och orden något färre.