Ibland tänker jag på ursäktandet. Både hos mig själv och hos andra. Det finns ett ursäktande som har mindre med artighet att göra. Det tycks snarare handla om dålig självkänsla. Som att det man egentligen ber om ursäkt för är att man råkar finnas till.
Som när man ber om ursäkt för minsta lilla eventuella besvär man orsakar. Att man var för tyst eller pratade för mycket, att man skrattar för högt eller för att man gråter. Att man blev ett par minuter sen. Att man var tvungen att ställa in eller ändra på något planerat. Att man inte har hört av sig på ett tag. Det finns till och med människor som ber om ursäkt för att de är sjuka och det eventuella besvär som det kan ställa till.
Det är inte artigt. Det är förminskande! Vi gör oss mindre än vi är. Och såklart så är det kvinnor som ursäktar sig mest. Som att kvinnor inte fick ta plats, inte nånsin fick orsaka nåt som helst besvär.
Jag tycker att man ska vara lite försiktig med ursäktande. Man kan spara på sina ursäkter tills det faktiskt finns nåt att ursäkta. Man får vara den man är, hur tyst eller pratig man nu är, man får ändra på planer och beslut, man får vara till besvär emellanåt. Ingen människa ska behöva be om ursäkt för att hon är sjuk.
Varje människa har rätt att existera, ta plats, vara den hon är, känna efter och ändra sig. Det är så självklart. Ändå så svårt. Att veta sitt värde, våga fylla ut sin plats.
Så sant!!!
😊
Jaa, ännu en sak som jag märkt att jag blivit bättre på❣ Bättre sent än aldrig 🤗
Precis. Har också blivit bättre. Stoppar mig själv ibland.
Så rätt dessvärre är jag nog ”för” ursäktande men som nämnts beror nog på dålig självkänsla
Känner igen.
Kan det vara så att vi alla bär på så mycket skuld att vi bara väntar på tillfällen att förminska oss själva genom ursäktandet? Att ursäkta sig innebär att vi undermedvetet tycker att vi gjort något ”fel”. Och ännu längre in att det är något ”fel” på oss själva. Jag tror att det handlar om att identifiera den bakomliggande skulden och släppa på den istället för att verbalt ursäkta oss.
Ja, kanske det. Ja, att vi tycker att vi har gjort något fel eller, ännu mer troligt, att vi tycker att vi ÄR fel och därför hela tiden måste ursäkta oss oavsett vad vi gör. Jag tror precis som du. Det gäller att se det, att få syn på det, se roten till varför. Och där förändras det av sig självt.