Vad gör alla andra människor med sina dikter?

Dikterna. Ofta får jag frågor och intresse kring dikterna. “Inte visste jag att du skrev dikter…” och “Hur kommer du på alla dikter?” Faktum är att det gör jag inte. Jag har nog aldrig kommit på en dikt någon gång någonsin. Jag kan inte skriva en dikt på ett tema. Jag hade väldigt svårt för sånt i skolan. Och jag har heller inget intresse av det. Varför ska jag komma på dikter liksom?

Det är dikterna som hittar mig. Så har det alltid varit. Jag har färdiga dikthäften kvar sen jag var 9-10 år gammal och det sprutade dikter ur mig. Jag skrev dem på skrivmaskin och klistrade in bokmärken med änglar och söta djur i häftena. Och ibland gjorde jag 2 ex och gav bort ett till mina föräldrars författarkompis. Han läste alltid mina dikter med stort intresse och tillägnade mig en dikt i en av sina publicerade samlingar.

Aldrig kan jag minnas en vecka i mitt liv, sen så långt tillbaks som jag kan minnas, då det inte kommit dikter. Jag står på busshållplatsen. Sitter i soffan. Jag målar. Handlar. Jobbar. Duschar. Nu senast, när jag plockade hallon (den kommer snart!). Rader, ord. Dikter. De dyker upp. Och om jag inte skriver ner hemsöks jag. Jag får inte vara ifred. Orden blir ettrigare. De kommer oftare.

Och så den där förlösande känslan av lugn när orden finns på pränt.

En lång tid när jag gick i skolan minns jag att jag funderade mycket över vad alla andra människor gjorde med sina dikter. Alla människor som inte skrev ner dem. Hur stod de ut i virrvarret av ord? Intensifierades inte orden för dem, när de inte skrev ner dem? Långt senare i livet har jag förstått att alla människor inte hemsöks av dikter. Andra hemsöks av en längtan att gräva med fingrarna i trädgårdsjord, snickra stolar eller komponera musik. Det är det som är själva meningen med oss människor. Vi grips av olika saker. Vi är menade till olika saker. Varför jag ska skriva dikter har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag mår väldigt konstigt när jag inte får skriva ner de dikter som dyker upp. Jag behöver inte bli läst. Men jag behöver skriva. Hjärnan svämmar över av ord annars, svämmar över av formuleringar. Det blir svårt att fokusera på annat.

När människor har läst mina dikter får jag också ofta höra “Jag visste inte att det var så för dig” eller “Det låter i den dikten som om du…” På nåt sätt finns en del av mig i allt jag skriver, i allt jag gör. Ändå. Jag tror att människor skulle bli förvånade om de visste hur lite som faktiskt handlar om mig. Även när jag skriver i jag-form. Som sagt, jag kommer inte på dikterna. Utan de kommer till mig. De ska vara på ett visst sätt, de ska ha ett visst tema. Jag kan se att temat berör mig på nåt sätt. Men jag skriver väldigt sällan helt självbiografiskt. Det är sällan mitt eget liv upptar mig så.  Jag processar mitt egna genom att iaktta andras. Jag blandar mitt och andras liv. Eller, rättare sagt, jag inser att mitt och andras liv egentligen är samma sak, under ytliga historier så är känslorna, de existentiella omständigheterna, väldigt lika.

Jag är inte så öppen på bloggen som det kan verka. Jag skulle ha svårt för att lägga ut ett dagboksformat av mitt liv. Fiktion och verklighet blandas friskt och bara jag vet vad som är vad. Det är så det funkar. Åtminstone i det konstnärliga skrivandet, dvs i diktandet och i vissa texter (inte i artiklarna). Där är jag trygg. Jag tycker om att röra mig nära det till synes verkliga, men inte rakt på. Och det som kommer till mig, det ska ut, på pränt, oavsett vem det handlar om.

Det är vare sig djupt, svårt eller romantiskt med dikter. Det är bara en fördom som människor som inte läser dikter har. Dikter som tilltalar mig är åtminstone enkla och vardagliga och verklighetsförankrade. Jag är inte en romantisk person. Jag har alltid haft svårt för romantik, det konstlade, det förskönade. Jag tycker verkligheten är så vacker som den är.

Varför läser människor så lite lyrik nuförtiden? Jag vet inte. Jag kunde citera ett 20-tal dikter av såväl Ekelöf, Boye och Ferlin redan som tonåring. Inte för att jag pluggade in dem. Utan för att jag läste dem så ofta så att de stannade i skallen. Lyrik har alltid berört mig. Med några korta rader har jag kunnat förstå mig själv och andra och livsomständigheter bättre. Men ännu mer – skönheten. Som inte handlar om att förstå. Utan som bara handlar om att beröras. “Det här betyder något, men jag vet inte varför.” Det är den starkaste upplevelsen av dikt för mig.

Fortfarande, varje morgon, varje kväll – nån dikt. Eller en halv dikt. Det tar bara nån eller ett par minuter. Lite eftertanke. Till en kopp kaffe eller te. Istället för en kaka. Och så vidare in i dagen eller in i sömnen. Dikt är lättillgänglig snabbmat i textformat. Om man gillar sånt. Men om du inte berörs, så är det inte för dig.

Kanske är du en sån som ska brodera? Eller yoga? Läsa/teckna serier? Eller meka med bilar? Lyssna inåt. Det som kommer till dig naturligt är för dig. Det är livets sätt att kommunicera varför du är satt på jorden i några år.

Jag är nyfiken. Vad är din motsvarighet till mitt diktande?