Vad har du för historia?

Jag har en vän som trots ganska unga år verkar ha blivit lite glömsk. Hon berättar ofta samma saker om och om igen för mig. Trots att vi har känt varandra i ca 20 år nu kan hon berätta saker från sin barndom som hon har berättat sen väldigt lång tid tillbaks…jag säger oftast till numer! Påminner henne om att hon redan har berättat. Men andra gånger är jag tyst. Hon berättar bra och jag vill ibland höra igen.

Till saken hör att det blir väldigt tydligt vad hon går omkring med för historier. Nämligen de historier som hon alltid berättar! Hon måste ju har varit med om mängder med saker i sitt liv, men det är samma saker hon pratar om.

På samma sätt går vi alla runt med en historia i våra huvuden. En historia om vilka vi är, om vi har haft en lätt/svår barndom, om vilken samhällsklass vi tillhör, om vi är framgångsrika på jobbet, om vi har haft tur i kärlek, om vi har blivit svikna av livet, om vi ser bra/illa ut osv.

Det kan vara bra att uppmärksamma vilka historier du går omkring med i ditt huvud. För många människor går omkring med väldigt sorgliga historier om sig själva. Våra historier är ju inte sanningen, utan bara ett fragment av något som vi har varit med om eller vår egen tolkning av något. Men så har vi hakat fast vid den historien och så berättar vi om och om igen samma historia för oss själva. När vi är med om nya situationer försöker vi omedvetet att få dem att stämma in i vår egen historia, det vi redan tror oss veta om oss själva. T ex

Det är klart att jag inte fick det jobbet, jag som är så värdelös.

Ok, han ringde inte tillbaks. Inte konstigt, ingen har nånsin kunnat älska mig.

Vi söker bekräftelse på det som vi redan tror att vi vet om oss själva. Och så ser vi det igen och igen – genom våra redan färgade glasögon – och blir bara mer och mer övertygade om vår sanning om oss själva. Och så blir våra historier en självuppfyllande profetia. Vi beter oss ju nämligen som om vi vore värdelösa eller oälskbara.

• Fokusera några dagar av ditt liv på att lyssna inåt och se om du kan få fatt i dina egna historier: Vad är det du berättar om dig själv för dig själv?
• Fråga dig sedan: Är dessa historier sådana som verkligen gynnar mig? Mår jag bra av att haka fast vid dessa historier?
• Om inte: Kan jag släppa taget om dem?

Hur släpper man taget om en historia då? Genom att se den för vad den är, dvs en högst subjektiv tolkning av verkligheten som du ständigt upprepar för dig själv för att du finner nån sorts identitet i den. Den blir en trygghet även om den får dig att må dåligt.

Vissa saker kanske är helt sanna, hävdar du. Dina föräldrar skiljde sig efter att din mamma bedragit din pappa och han blev sig aldrig mer lik efter det utan blev livsbitter. Men frågan är varför du måste berätta den historien för dig själv och andra tills du blir blå i ansiktet..? En annan version av samma historia skulle kunna vara att dina föräldrar fick några väldigt fina år tillsammans och det är något som de bägge kan vara tacksamma för. Din pappa mådde väldigt bra då. Sedan träffade din mamma en ny man. Man kan också testa att släppa historien helt. Helt sluta att berätta den för sig själv och andra. Se att den bara är en historia och att den är passé, den har inget med nuet att göra. Den är inte du.

Många människor mår dåligt i sig själva bara på grund av de historier som de berättar för sig själva och identifierar sig med. Inte konstigt alls när man verkligen lyssnar på vilka historier man går omkring med! Släpp dina historier! Om och om igen. Både de positiva och de negativa. Upplev friheten i att leva som historielös! Försök se så klarögt du kan på situationer du möter. T ex

Du fick inte jobbet och du vet inte varför.

Han ringde inte tillbaks och anledningen till det finns i honom och hans prägling.

Det är en befrielse att inte veta, att inte tolka, att inte reagera på egna tolkningar, att inte skapa en historia. Utan att bara låta vara, njuta av livet och nuet, så som det är. Nuet är oftast väldigt enkelt. Det är historierna vi drar för oss själva som är problemet.