I would like to beg you dear Sir, as well as I can, to have patience with everything unresolved in your heart and to try to love the questions themselves as if they were locked rooms or books written in a very foreign language. Don’t search for the answers, which could not be given to you now, because you would not be able to live them. And the point is to live everything. Live the questions now. Perhaps then, someday far in the future, you will gradually, without even noticing it, live your way into the answer.
Rainer Maria Rilke
Det är inte särskilt roligt att vänta.
Det är därför vi har snabbkaffe, mikromat och höghastighetståg. Hela vår kultur går ut på att allt ska gå så snabbt som möjligt i alla möjliga situationer. Tid är det vi tycks ha minst av. Och oberoende av hur många tidsbesparande maskiner vi tycks skapa, alltifrån datorer, tvättmaskiner och mikrovågsugnar till flygplan, så tycks det ändå som om vi aldrig sparar nån tid. Utan som om vi bara får mindre.
Men fortast är inte alltid bäst.
I livsprocessen gäller det ibland att ha tålamod. Att kunna vänta. Vänta in frågorna, vänta in svaren. Eller som Rilke säger: att leva frågorna tills dess vi är redo att leva svaren.
Det tar tid för insikter att mogna. Det tar tid att veta vilken väg vi ska gå eller vilka val vi ska göra. Det tar tid att bli frisk. Det tar tid att lära sig något nytt. Det blir fel när vi har bråttom eller stressar på. Livsprocesser är inte snabbkaffe, utan de följer en helt egen tidsplan, en som ofta ligger långt ifrån våra egna. Men när vi ser tillbaks på händelsekedjor i våra liv blir det tydligt varför saker och ting tog tid och varför livet behövde ta just den väg som det tog. Jag fascineras av intelligensen och krafterna som styr livsprocessen. Man kan ana att man är del i något mycket större. Hur allt händer i just precis rätt ögonblick när vi låter saker vara som de är. När vi inte lägger oss i överdrivet mycket och försöker styra upp allt med järnhand.
En del i livsprocessen handlar om väntande. En annan handlar om att låta vara. Att inte blixtsnabbt döma ut det ena efter det andra som antingen bra eller dåligt. När vi bara låter saker vara som de är kan vi se hur en händelsekedja är en del av en livsprocess. Vi vet aldrig vad det “bra” eller det “dåliga” som händer oss i sin tur kommer leda till och just därför bör vi vara försiktiga med att döma ut något som bra eller dåligt. I själva verket finns vare sig bra eller dåligt utanför våra egna tankar. Det är som det är. Och det som händer är just det som behöver hända. Historien om mannen med hästarna illustrerar detta på ett så fint sätt.
Saker och ting är inte alltid som de verkar. Mycket ser annorlunda ut med lite distans.
En dag kommer den. Den knivskarpa blicken – seendet. Den där livsinsikten. Beslutet att lämna. Eller att närma sig. Dagen då du hör dig ryta ifrån och sätta gränser. Eller när du för första gången blir mjuk och följsam. Stunden då du väljer något nytt. Eller fullt ut törs stanna i det som du redan är i. Först när tiden är mogen är den där.
Fram till dess är det bara att vänta. Och att låta saker vara som de är.
Kommentera