Växtvärk

Foto: Steven Sim

För ca 15-20 år sedan, när jag gjorde slut med en pojkvän, blev jag hotad. Jag tog aldrig hoten på så blodigt allvar, men det var obehagligt. Han sa att jag skulle få ångra att jag gjort honom så illa och att jag skulle få smaka på min egen medicin. Jag skulle minsann få lida. Mitt vidriga brott var att säga att jag ville vara själv. Det var inte mer än så. Men det väckte en sån enorm smärta hos honom. Och i hans värld var jag orsak till smärtan. För mig var det så märkligt. Jag hade ju inte gjort nånting. Förutom att vägra att bara finnas till för hans skull.

Efter det har jag varit med om mängder av liknande situationer. Både situationer där andra har lagt över sin smärta på mig och situationer där jag har lagt över min smärta på andra. Men andra skapar inte smärtan i oss. Vi skapar den själva, genom våra egna filter, tolkningar av situationer, genom att inte kunna släppa vår livshistoria eller våra egna antaganden om oss själva. Genom att vägra låta livet vara som det är.

Andra människor måste göra det som de måste göra. Och vi måste förhålla oss till det. Vi måste se vår egen roll. Vi måste iaktta vårt eget motstånd, bevittna våra egna tankar och tolkningar, uppleva våra egna känslor. Och ta ansvar för det som händer i oss. Det händer magiska saker med människor som törs vara med smärta.

Men så frestande det är att peka finger, att lägga över på andra, att titta på den andra och hans/hennes beteende. Det sista vi vill göra är att titta på oss själva. Det är ofta mycket läskigt att titta inåt och vi undviker det till varje pris.

Förr eller senare gör någon något som inte passar dig. Lämnar dig, säger något sårande, ger jobbet till nån annan eller liknande. Låt människor göra precis det som de ska göra. Se det som en gåva, ett tillfälle att få titta inåt, vara med det som gör ont. Se hur du skapar det onda, genom motstånd mot det som är, genom värderingar av verkligheten och genom dömande av andra. Se vad som händer med livet när du låter det vara precis som det är.

Ännu en gång har jag hamnat i en liknande situation. Jag gör det jag måste göra. Det enda jag kan göra för att vara sann mot mig själv. Och någons ilska och smärta kastas över mig. Jag beter mig inte som jag borde. Mina ord är återigen orsak till tårar och sömnlösa nätter för en annan. Fast det är ju inte alls så. Jag är bara ett instrument. Någon behöver vara med det som värker. Någon växer och utvecklas. Och även om jag känner med personen så ser jag att det som händer är fint.