Vemod

Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver
af Wirsén

Midsommar och sommarsolståndet är här och nätterna är så ljusa och vackra och magiska. Jag sitter uppe länge, efter att alla har gått och lagt sig, och bara är still i den tysta natten. Att bara vara här och nu. Ingenting annat. Det lättaste och det svåraste som finns på samma gång.

Men tiden allt fördriver.

Långsamt, likt molnformationernas rörelse över himlen, förändras livet. Ingenting märker vi. Förrän allt har blivit annorlunda.

Och inom en ganska snar framtid är alla, nu levande människor, borta. Och bara evigheten finns kvar. Stenarna. Träden? Haven?

Såna tankar umgås jag med i midsommarnatten.

När jag ser existensen tydligt blir det också tydligare hur försvinnande kort min egen stund här är och hur värdefull. Ingen tid får förspillas. Jag vill leva medvetet.

På kvällarna de senaste veckorna har en stillsam ledsenhet uppkommit och dröjt sig kvar hos mig. Som ett vemod. En oförklarlig sådan. Jag vet inte vad den beror på. Jag är med den. Lyssnar på den. Ger den utrymme. Undviker att analysera. Men är ändå nyfiken på vad den vill mig. Vad den försöker säga.

Det är en spännande utmaning att vara med en negativ känsla utan att på något sätt försöka förändra den.

Alla känslor är flyktiga. Ingen stannar särskilt länge.

Jag tycker om att vara väldigt stilla med känslor. Låta dem bli som glasblanka ytor på en helt stilla sjö. Låta dem få lägga sig, stilla sig, genom min uppmärksamhet.

Ledsen.

Jag tycker om att få vara öppet ledsen.

Varför är vi så sällan det?

När det är en sån enorm befrielse att våga vara i varje känsloyttring. Och att visa det. Att vägra le sönder sin smärta på Instagram. Att vägra bete sig som man förväntas.

These pains you feel are messengers. Listen to them.
Rumi