I perioder av mitt liv, fortfarande, händer det att jag går och funderar på vad jag behöver säga för att verka normal. Vilken ursäkt känns mest normal här? Vad ska jag ge för förklaring om de undrar?! Hur ska jag säga det här? Vad ska hon tro nu? Vad är normalt att ha gjort i helgen/på semestern? Jag kan ju säga att jag gillar sol och värme/sällskap/fester…för att verka normal.
När jag bryr mig mindre om hur det är och mer om hur det verkar så vet jag att jag är vilse. Det är ett mönster som sitter djupt i mig. Jag tror det kommer från grundskoletiden då allt bara handlade om vad man skulle säga/göra för att passa in och bli accepterad.
Blir så trött på mig själv när jag kommer på mig med att fundera på sånt där. Efter år av inre arbete händer det att jag fortfarande bara vill verka normal. Det är så skönt att få verka normal. När ingen höjer på ögonbrynet. Fast om man måste vända ut och in på sig av lögner för att det ska verka så, så skaver det mer än det tröstar.
Bortom allt normalt och onormalt finns sanningen, så som den ser ut för mig. Oftast landar jag ändå till slut där. Det är som att slita bort ett plåster. Det kan svida till ett ögonblick. Men sanningen är ändå mjukast, skönast, tryggast, mest kärleksfull i längden. Att bara få säga som det är. I grunden handlar det om självrespekt och integritet; att våga visa sig. Och stå för den man är. Lita på att man duger.
Kommentera