Vi högkänsliga själar

Foto: Robert Bejil

Minnena är otaliga. Både från barndom och från livet som vuxen. Här kommer några exempel:

• Jag är liten. Mamma försöker kamma mitt hår och jag skriker som en stucken gris för minsta liten tova. Jag märker tidigt att jag är mer håröm än mina kompisar, när vi t ex leker eller flätar varandras hår.
• Hur min fantasivärld är lika levande som den verkliga världen. Ibland glömmer jag bort om vissa av mina vänner “syns” i den riktiga världen eller om det bara är jag som ser dem. Jag hade fantasikompisar som jag fortfarande minns hur de såg ut. Och det bodde små varelser under stenar i skogen.
• Jag är vuxen och pendlar till Tierp. Jag mår ofta så illa av gamla äppelskrutt och bananskal som ligger i soppåsarna på tåget att jag får kväljningar. En gång går jag in på toaletten och spyr. Kollegan som sitter bredvid mig säger att “jag är så känslig” och tittar misstänkt på mig. Jag försöker lära mig att härdas under tågresorna, jag biter ihop, utan någon vidare framgång. Det tar mig flera år att fatta att mina kollegor inte härdar sig (som jag ju trodde), de biter inte ihop – de känner inte ens stanken!
• Varje gång jag har stigit ur ett flygplan på en ny plats och överväldigats av himlen och skrikit “wow! vilket ljus!”. Mina reskamrater har tittat lite suspekt på mig och jag har förstått på deras kommentarer att de inte uppfattar skillnaden i ljus som jag gör. Jag har minnen av detta sen så tidigt som 10-års-åldern; chocken när jag inser att ingen annan än jag tycks se att ljuset på olika platser är helt olika. Jag är inte ovanligt intresserad av ljus; men hur kan man ens missa det liksom? Ofattbart. Klipp ut 1 dm i diameter av himlen från varje plats jag har besökt och jag skulle direkt kunna identifiera platsen.
• Vårljuset måste jag skyddas mot. Det är så skarpt och går rakt in i hjärnan. Jag kan få en depression på ett dygn om jag är ute i vårljuset utan solbrillor.
• Våld på TV. Jag trodde att det skulle bli lättare i och med att jag blev äldre och “härdades”. Icke. Jag blundar fortfarande vid varje våldsscen i varje film. Ibland håller jag för öronen också. Om jag nån gång låter bli mår jag sjukt dåligt i flera dagar, ibland veckor. Men nu var det åratal sedan jag såg en våldsscen på TV.
• Alla gånger som jag gråter. För att jag är rörd, glad, ledsen, kär, skrattar. Det finns så många anledningar.

Jag skulle kunna hålla på in absurdum, men jag slutar här. Ni har förstått poängen. Jag är en känslig själ. Mycket känslig. Jag föddes sån. Jag vet inte varför och jag tycker vare sig att det är bra eller dåligt. Det är som det är. Och jag har varit tvungen att leva med det, på senare år med en mycket större acceptans för det. När begreppet HSP (högkänslig personlighet) myntades för några år sen drog en suck av lättnad genom min kropp. En djup förståelse för hur mina olika känsliga förmågor hörde ihop och hur jag inte kunde stänga av dem hur mycket jag än ville.

Med begreppet kom också en djup tacksamhet för alla de gåvor som kom med att vara högkänslig. Visst, jag fick gå med solbrillor hela våren, kasta soppåsar på tåg, sitta som en barnunge på bio och blunda och hålla för öronen (snabbt lärde jag mig dock att det syns inte när jag blundar eftersom alla andra tittar på bioduken och det går att slå lock på öronen med vilja, genom att spänna dem,  om man tränar på det)…men det fanns fördelar också.

Jag kände mig hög av lycka i naturen. Jag njöt så galet mycket av konst och musik och poesi och människor och upplevelser. Jag hade väldigt djupa andliga upplevelser ända sedan barndomen. Även dessa andliga upplevelser tog det mig många år att förstå att andra faktiskt inte upplevde. Jag trodde länge att de bara dolde det. Jag hade väldigt lätt för att lära mig språk. Språk, ord fastnade i mig som klister. Jag tror knappt jag har stavat fel på ett ord i hela mitt liv, bara jag har sett det skrivet någon gång, oavsett vilket språk det är (av de språk som jag kan då förstås). Om det finns något som är motsatsen till dyslexi så måste jag ha det. Jag har ett nästan fotografiskt minne vad gäller stavning och som jag kopplar till min känslighet.

Min intuition var väldigt stark, även om jag ofta försökte trycka ner den under massor med år – jag skämdes för att jag visste mer än andra. Jag visste alltid vilka som var ihop innan de hade gått ut med det, jag visste vilka som låg i skilsmässa utan att de hade gått ut med det. Jag visste redan som barn vilka som var romantiskt/sexuellt intresserade av mig utan att de hade sagt eller visat nåt. En gång när jag var 8 blev jag helt äcklad av att en kompis pappa var så förtjust i mig “på vuxensätt”. Han hade vare sig sagt något eller gjort några närmanden egentligen. Men ögonen. Och energin i rummet. Jag visste hela tiden. Som vuxen har jag fått det bekräftat, att ja, han gillade barn.

Och när killkompisar genom livet skulle bekänna att “jag gillar dig”…alltid samma chock; “Va?! Trodde han att jag inte visste?” Efter ett tag lärde jag mig att ; nej, många människor vet så gott som inget om inte ord har utbytts. De känner inte av energier och stämningar. Allt handlar om talat/skrivet språk. Delvis handlar det nog om medfödd känslighet, men i många fall handlar det också mycket om att människor stänger av och förlitar sig bara till ord och fakta.

Ofta, ofta försöker jag dra mig till minnes; har den här personen sagt det här till mig så att hen vet att jag vet? Eller är detta något som jag fortfarande måste låtsas att jag inte vet?

Det kan absolut vara jobbigt ibland. Men det är också en gåva att vara högkänslig, att uppleva fler nyanser av allting. Vi behöver mer återhämtning än andra. Vi behöver vila alla våra sinnen. Vi behöver lita på våra egna upplevelser och vi behöver respektera vår känslighet och vårt behov av återhämtning.

Men vi är inte felskapta. Vi ska vare sig skämmas eller dölja vår känslighet. Vi finns här av en anledning. Vi finns i samhället för att iakttagare behövs. Vi finns för att människor som kan se med alla sina sinnen behövs. Vi finns här för att uppmärksamma. Vi finns här för att varna. (Vilka tror ni det är som först känner av rökdoft i ett brinnande hem? Vilka märker snabbt dolda intentioner hos människor? Vilka märker först av subtila signaler hos människor som mår dåligt/är i nöd? En gång i tiden var det vi som varnade för rovdjur och faror på slätten.) Vi finns här för att skapa musik, konst, dikt. (Det är inte en slump att många konstnärssjälar har en psykisk labilitet. Känsligheten finns på både gott och ont.) Vi finns här för att leda. Vi finns här för att förmedla, kanalisera, tolka de dimensioner av tillvaron som är osynliga för många. I den nya tiden har vi en mycket viktig roll. Vi är vare sig bättre eller sämre än någon annan. Men vi är här för att vi behövs. Vi får aldrig glömma det.