Oktober närmar sig. Och jag tycker så mycket om att gå in i den djupa, allomslutande hösten. Mörkret som lägger sig som en filt över allt. Vilan och tystnaden som får mig att andas ut. Det är varje höst som att jag hållit andan i månader. Den klara, kalla luften som gör det lättare att tänka. Och ljudet av ett stilla regn mot mina fönsterglas är som ett stycke välkomponerad musik.
Jag sänker axlarna och slappnar av. Jag mår som allra bäst när hela långa hösten och vintern precis ligger för dörren. Jag blir mer kreativ och känner mig mer motståndskraftig, jag orkar mer. Hösten är mitt element.
Ändå är det också en tid för omvårdnad. Jag har alltid flest konsultationer under hösten. Det är tid för vila och hemmapyssel. Tid för superfoods och gröna drinkar. Jag har köpt en ny mixer, en nutribullet, som jag har velat ha ganska länge nu. Jag vet att jag blir så mycket piggare och immunförsvaret förbättras när jag dagligen frukt/bär/grönsakschockar mitt system.
Det händer mycket i livet just nu. Därför som jag har varit lite tyst härinne. Det är svårt att veta hur mycket jag kan dela.
Kanske verkar det för er som att jag är väldigt öppen. Som att jag delar med mig av allt. I vissa aspekter av mitt liv är jag öppen. Jag tycker inte om att dölja min mänsklighet. Jag tycker om att visa upp just sånt som ska tryckas ner och döljas. Sånt som misstag, okunnighet, svårigheter, psykisk ohälsa och existensiella tankar. Föra fram i ljuset. Jag vägrar köpas in av en tystnadskultur. Jag tycker om sanning, att få sätta ord på sånt som är sant. Att få vara den jag är fullt ut, med allt det som det innebär att vara människa.
Med andra delar av livet är jag mer sluten. Den delen som handlar om andra människor. Mina relationer. Egentligen mer för andras skull än för min egen. Jag vill inte att någon annan ska känna sig uthängd här. Men kanske också lite för egen del. Jag vet inte. Jag behöver i alla fall distans för att kunna prata om mina relationer. När jag är mitt uppe i något är det som att jag inte ens vet själv. Vad som händer och vad som känns. Jag försöker bara behålla närvaron.
Men jag älskar det här med att relatera till andra. Att förhålla sig till en annan gör verkligen livet intressant. Och egentligen så handlar det ju om att förhålla sig till sig själv. Man får syn på sig själv när man relaterar till en annan. På vem man är och vem man vill vara. På gränssättning och bristen på gränssättning. På sina förväntningar på sig själv och på andra. På mindervärdeskomplex och integritet.
I varje möte med en annan finns en möjlighet att bli lite mer sig själv.