Jag delade en bit mörker. Det var häromdagen på instagram. Jag berättade om dagar med låg energi, ångest och utmattning. En autentisk bit mörker ur mitt liv.
Och jag fick en överväldigande respons på det. Sms, mail och privata meddelanden med omtanke om mig började rulla in. Medans jag satt och njöt en kopp kaffe på terassen i solen efter en alldeles underbar långpromenad i skogen.
Jag älskar den där omtänksamheten som människor omkring mig visar. Medmänskligheten.
Men när jag delar en bit mörker får jag ibland känslan av att det plötsligt bara är mörkret som räknas. Som att allt det ljusa runtomkring, som jag också har delat, bara uppfattas som en rökridå för att kamouflera ett bottenlöst inre bråddjup.
Så är det inte.
Kanske uppfattas det så för att många snålar så med att visa upp sina mörkerrum? Så att när de visas så är det på djupaste allvar och ett rop på hjälp.
Allt det ljusa som jag delar är lika verkligt som det mörka.
Jag är bara ändlöst förtjust i mångfalden. Hela paletten. Att få visa mig som jag är, i livets ljus och mörker.
Jag är noga med att också dela med mig av mörker, med familjen, vänner, på jobbet, för läsare och klienter, på nätet, bland unga.
Jag är noga med att också dela med mig av sånt man förväntas gömma undan. Helt enkelt för att jag tycker att det också har sin självklara plats i rampljuset. Och för att spöken spricker i ljuset.
Lämna ett svar