Att få vara vid liv

Ibland händer det att jag drabbas av en så stark tacksamhet att jag inte kan annat än bli stående stilla och bara andas. Det snurrar i huvudet och knäna blir svaga. Jag har fått för mig att det är kopplat till min högkänslighet, för jag hör aldrig talas om normalkänsliga som nästan ramlar omkull av tacksamhet. Många normalkänsliga slipper ångestsammanbrott, men de verkar å andra sidan sällan uppleva detta. Det är inte något som har kommit på äldre dagar, utan det här har alltid funnits hos mig.

Ofta händer det tidiga morgnar eller sena kvällar, när jag är ute och går. Känslan är så stark att den är obeskrivlig. Rusig men ändå inte, klarare och mer vaken än vid ett rus. Som ett skratt som sköljer genom hela kroppen. Fast jag är tyst.

Eftersom jag har så enormt mycket i mitt liv så ligger det nära till hands att tänka att det handlar om det. Om människorna, kärleken, hemmet och de materiella ägodelarna. Och visst händer det ofta att jag blir ståendes på gräset framför mitt hus och tittar in och bara känner den där lyckan över allt som finns därinne, över att jag har ett hem. Älsklingar, mat, en dusch, en säng, väggar och ett tak under himlen.

Men det handlar inte om det. Hur glad jag än är över allt det fina jag har, så betyder det ändå relativt lite i jämförelse. Men den där nästan-knockad-till-marken-tacksamheten handlar inte alls om det. Den handlar om absolut ingenting. Den djupaste tacksamheten och den djupaste lyckokänslan kommer ur ingenting. Tystnaden i mig. Den kommer helt utan orsak, när jag är helt oförberedd.

Ingenting slår detta enkla men också så stora; tacksamheten över att få existera. Att få vara vid liv.