Att gå

Foto: Elisabeth Labbaci

Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall.
Tomas Tranströmer

Snart börjar min semester. Som vanligt är jag väldigt försiktig med att planera. Det finns inget jag njuter av mer än bara oplanerad tid i kalendern. Tomhet och luft som breder ut sig. Jag vill helst göra resor spontant!

En kväll i min ungdom gick jag ut för att ta ett glas vin, men vaknade upp på nattåget till Berlin. Det var en extremt spontan resa. Men det finns en sån charm i att kunna vara spontan. Att få göra precis som man känner för, just precis när man känner för det.

Ett annat sätt, om man har bil, är ju att bara sätta sig i bilen och börja köra. Bara köra rakt fram, tills man är trött och så ta in nånstans. Eller sova i bilen. Jag har inlett många somrar på det sättet. Då har jag alltid kört norrut, eftersom jag älskar allt med norra Sverige. Naturen, vyerna, lite trafik och framförallt – tystnaden där uppe. Den är helt oslagbar. Till och med människorna är tystare, pratar mindre, än här i Uppland.

Sedan älskar jag att gå. Det kallas ibland för att vandra. Men att vandra låter så avancerat i mina öron. Jag tycker om att säga att jag går. Det är något så otroligt grundläggande med att sätta en fot framför en annan, om och om och om igen, timme ut och timme in, tills man är trött. Det är vad vi människor är gjorda för. Och det är nästan omöjligt att gå utan att göra en inre resa. En känsla av att renas och födas på nytt. För mig är inre resor alltid i fokus på semestern. Ibland behöver jag vara hemma, andra gånger åka bort, för att göra dem.

Det är också en lyx att kunna gå. Jag ser på människor i min närhet som åldras och får svårt att gå utan att få ont. Det påminner mig om att jag vill använda mina ben och fötter nu, så länge jag kan. Jag var dessutom med om en bilolycka en gång och var nära att förlora mina ben. Efter den dagen började jag springa i skogen. En sån oerhörd tacksamhet över att få ha ben! Att kunna gå. Att kunna springa! Den där tacksamheten sitter i. Jag blundar ofta och bara känner tacksamheten över att få ha fungerande ben. Och allt som jag kan göra med dem. Jag tror att det är så för alla människor som har varit nära att förlora en kroppsdel.

Om ni som jag tycker om att gå, och har lyxen att kunna göra det, vill jag tipsa om en sida som säljer så kallade vandringsresor. Jag älskar att sitta och läsa där och drömma mig bort. Storbritannien och Italien är favoritländer att gå i. Vad sägs om San Francescos väg i Toscana? Eller att vandra på Isle of Skye i Skottland? Jag har själv besökt bägge ställen och de är obeskrivligt vackra. Bägge platser (Umbrien/Toscana och norra Skottland) har också väldigt speciella energier, om man är känslig för sånt. Och Franciskus är en person som har betytt så mycket för mig. Jag besökte Assisi för två år sedan och det är den mest märkvärdiga resa jag har gjort, framförallt inuti. Jag har skrivit en kort text om honom här. Jag har tänkt så mycket på hur det måste ha varit, att vara han. Och hans ande vilar fortfarande över Assisi. Det är så tydligt när man är där. Platsen känns så kärleksfull, väldigt speciell.

Lord, make me an instrument of Your peace. Where there is hatred, let me sow love; where there is injury, pardon; where there is doubt, faith; where there is despair, hope; where there is darkness, light; where there is sadness, joy.

O, Divine Master, grant that I may not so much seek to be consoled as to console; to be understood as to understand; to be loved as to love; For it is in giving that we receive; it is in pardoning that we are pardoned; it is in dying that we are born again to eternal life.
St. Franciskus bön

Jag älskar denna bön. Särskilt sista delen. Det är när vi ger som vi får. Och att älska är långt viktigare än att bli älskad.

Jag skulle vilja skriva mer om hur Franciskus förändrade mig. Men det känns ännu för nytt och privat. Men i korthet, så tände han en enorm kärlek i mig, så stor att jag inte visste att sån fanns. En upplevelse (inte en tro) av att all kärlek som jag behöver redan finns inuti. Dessutom fick han mig att förstå att det är bara genom att glömma sitt liv som man vinner det.