Att tillåta sanning

Det är så oerhört ofta som sanningen inte är bekväm, passande och klädsam. Har du märkt det?

Som när ens partner ständigt tjatar om något hen vill att man ska göra. Och istället för att säga “det tänker jag fan aldrig göra!” så blir man tyst. Undviker konfrontationen. För att man inte orkar yttra den obekväma sanningen.

Eller när man kommer tillbaks till läkaren efter en depression och såå gärna vill säga att medicinen hjälpte och att man mår så mycket bättre. Fast det är långt ifrån sanningen.

Eller när man är så trött att man knappt orkar ur sängen, men man inte för miljonte gången i ordningen vill skylla på trötthet. Det är så tråkigt att vara låg på energi. Men ibland är det sanningen.

Jag märker att jag försöker. Långt ifrån alltid – men fortfarande alldeles för ofta – märker jag att jag försöker pressa in mig i något som jag önskade vore sanningen. Och väldigt ofta är det på grund av att jag vet att det också är vad omgivningen önskar av mig.

Men vi är skyldiga oss själva sanningen. Säg din sanning! Även om det gör dig till en jobbig jävel! Ryt ifrån till din partner, byt läkare om din hälsostatus blir ett irritationsmoment för den du har och tillåt dig att känna efter och avboka planer för att vila om du är trött.

Vi är ute på väldigt hal is om vi försöker trycka ner sanningen för att vara bekväma.