Jag märker hur jag dras till autentiska människor och hur jag skalar bort det andra. Hur jag verkligen inte orkar, inte orkar masker och skådespel. Jag orkar inte intressera mig för människors uppbyggda och noga sminkade image i vare sig sociala medier eller i verkligheten. Jag måste välja bort detta. Det är som att våra redigeringsprogram redigerar mer än våra bilder. Hela personligheter redigeras bort.
Jag tycker om analoga foton. Då bilden blir så som verkligheten ser ut. Långt ifrån perfekt. Men verklig. Och just därför intressant.
När jag är uppmärksam med människor är det tydligt att de flesta människor inte är sig själva, inte heller offline. Saker som sägs, konstlade masker som dras över ansikten. Saker som inte sägs. Allt behöver inte sägas, men ibland är det som inte sägs så markant att det blir som ett skådespel runt det. Det tar energi från oss när vi spelar roller. Man kan bli utmattad av att hela tiden behöva gå in i en roll. Och när vi släpper rollen kan vi upptäcka hur otroligt mycket energi som frigörs. Att bara vara som man är, att inte framhålla sig, att inte dölja sig. Kanske finns det en sårbarhet där. Men mitt i sårbarheten; en styrka. Vad är det som kan skadas, av att vi är oss själva, mer än vår självbild?
Jag lägger mindre vikt vid människors ord och ansiktsuttryck och en större vikt vid det jag känner är sanningen om den människan. Känslan är inte hundraprocentigt tillförlitlig, men ändå mycket mer så än ord och ansiktsuttryck.
Vi människor attraheras till människor som är autentiska. Som bara är som de är. Jag ser ofta att det är så. Intuitivt känner vi att insida och utsida stämmer. Och att det finns en tillåtelse hos människor som är sig själva. En tillåtelse för andra att också vara det. Autentiska människor gör oss avslappnade, lugna och glada.
Ja som jag har sagt tidigare söker jag efter ord som kan definiera det jag vill förklara komma fram till så enkelt som möjligt, för jag har inte haft ordet för det.
Just vara sann våga vara ärlig den jag är, vara autentisk inuti mig själv.
Jag är också känslig imiljöer där jag och som du säger autentiska människor gör mig också avslappnad och lugn, jag kan vara mig själv.
Tack fina du/ så rofylld bild…
Kram
Tack för att du delar med dig. Kram!
Precis! Du har verkligen skrivit ner exakt mina tankar. Det jag frågar mig är varför så väldigt få människor vågar vara autentiska.
Tror absolut det handlar om en känsla av att vara sårbar när man visar sig som man är. Men jag tycker ju om att gå steget längre och fråga mig, vad är det egentligen som kan såras? Det enda som kan såras när man visar sig är ju egentligen den egna självbilden. Den bild man har av sig själv eller som man tror att andra har om en. Tankar. Det som finns där bakom, den man verkligen är, kan ju inte såras. Så inget verkligt kan ju hotas.
En bra andlig övning, som jag ibland rekommenderar klienter, är att avsiktligt tillåta sig att förminskas, i sina egna ögon och i andras, och att sedan vara med den känslan, utan att bygga upp sig/försvara sig. Ett exempel: Någon förolämpar en, det kan t ex vara nån stressad i trafiken eller en elev/lärare/klient/kund beroende på var man jobbar (det är bra att öva med människor som inte står en så nära). Övningen går då ut på att inte erbjuda nåt försvar, att inte säga något, eller att hålla med. Bara för att undersöka hur det känns när självbilden blir sårad. Först gör det ont – man VILL säga ifrån. Man VILL försvara sig! Men om man väntar lite, kan man upptäcka att man inte alls har blivit sårad. Tvärtom kan man uppleva det som att man växer. Det som finns bakom självbilden växer av att självbilden såras.
När man inser att det inte finns nåt som kan såras är det lättare att bara vara som man är.
Jag har blivit så förminskad av andra människor genom året så till slut fanns det inget av mig kvar. Så hur det känns att vara förminskad vet jag. Kanske är det därför jag har en så otrolig respekt för andra människors integritet. Och kanske är det därför jag (nästan) alltid vågar bjuda på min sårbarhet.
Jag kan tänka mig att det jag skrev till dig kan te sig obegripligt…men jag menar att det bästa som kan hända en människa är att bli förminskad. Hur kan det vara så? kan man kanske fråga sig. Jag har inte tid att utveckla det just här just nu, men jag tror det blir ett helt inlägg om det där snart. Tack för att du delar med dig, Piedra.
Känner verkligen igen det här. Tack.
Vad bra! Tack, Anders.
Intressant. Jag har nämligen fått höra att det finns de som tycker att jag är autentisk. Och det finns de (som är som jag) som uppskattar det. Men jag kan inte hålla med om att enbart den egenskapen får andra att slappna av. Tvärtom är det jobbigt för majoriteten när jag är sann. De vill vanligtvis försöka blunda för att se sin egen sanning (om de döljer något) och jag är en ögonöppnare och det är lååångt ifrån alla som uppskattar det. Många människor (de allra flesta) VILL kunna välja vad man visar för andra. Dessvärre “läcker” alla människor detaljer om vad som döljer sig bakom fasaden. Och jag tror inte jag är ensam om att se igenom fasader.
Jag har erfarenheten av att väldigt många människor blir rädda för mig. Särskilt de som inte är medvetna om att jag bara är en tydlig spegel och “hon som ser”. Jag är nog ganska bra på att just klä av människor och ingen vill ju bli avklädd av någon annan utan man vill själv välja när man ska klä av sig.
Om alla människor i samhället hade varit intresserade av att se sig själva och vara sanna och sluta skylla på andra så hade min förmåga mest bara varit välkommen. Men det finns väldigt många individer som vill fortsätta blunda och de vill gärna lägga över ansvar på andra. Jag ser vanligtvis igenom det och det är skrämmande för de människor möter mig och som TROR att de har en heltäckande mask som ingen ser igenom.
Det verkar vara väldigt många vuxna som fortfarande TROR att det går att komma undan med fasader och det funkar säkerligen i flertalet sammanhang. Det funkar mindre bra när de möter mig och då upplever de mig som JOBBIG och OBEHAGLIG (och inte så som du beskriver, “avslappnad/lugn/glad”). Nu tror ju jag att jag inte är den enda med förmåga att se genom fasader så de sammanhang där det funkar att vara osann mot sig själv börjar minska.
Jag har saknat dina långa, reflekterande inlägg, Maria :) Kul att du är tillbaks.
Jo, jag tror att du har rätt. Vissa tycker att det är jobbigt när man är äkta. Det blir för mycket att ta in. Men de allra flesta uppskattar det, om så bara undermedvetet. De flesta människor attraheras till det. Det är min egen iakttagelse i alla fall. Medvetet har man kanske inte intresse av att visa sig, men undermedvetet tror jag alla människor har det. Helt enkelt; själen vill alltid visa sig. Den vill tränga fram genom ytan.
Jag genomskådar också lätt fasader, så som du beskriver. Men oftast säger jag inget om det. Jag vill vänta tills människor berättar själva. Ibland gör de det. Andra gånger händer det aldrig. Och då låter jag det vara. Kanske kan det också ses som ett spel, den där tystnaden om vad jag vet, men jag väljer den – av respekt för andra människors privatliv. Man behöver ju inte vara brutal för att vara äkta.
Det jag menar som gör att människor slappnar av och blir lugna av autentiska människor sker på en djup och undermedveten nivå, på själens nivå, inte egots/ytans. Djupast inne hos oss alla finns nämligen den längtan; att få vara precis som man är. Att krossa det där hårda skalet av försvar och självhävdelse.
Tack, Maria! <3
Ja. Jag håller med dig <3 Men jag tror ändå att jag ofta väljer ett lite annorlunda förhållningssätt som kanske ibland är lite mer brutalt och det betyder inte att jag inte vill respektera allt annat liv på jorden. Tvärtom så har jag väldigt mkt respekt för ALLT liv och därför kan jag inte bara titta på el vara passiv i vissa sammanhang. Vi gör alla så gott vi kan. Jag tycker det är viktigt att dels sortera energier (skilja på vad som är mitt och vad som är andras) för att tydligt se vad det handlar om. Samtidigt tillhör vi alla samma enhet och vi har alla olika förmågor att ge till världen. Våra olika förmågor påverkar vad vi väljer för typ av förhållningssätt och olika typer av förhållningssätt behövs i vår värld. Jag kan lova att det finns annat som jag upplever som mkt mer brutalt och respektlöst jämfört med vad många andra anser. Vi har bara oss själva att utgå från och vi väljer vara mot andra som vi själva önskar att andra vore mot oss. Och vi skiljer oss i vår önskan och vi kommer bli missuppfattade i våra intentioner.
En del av oss är de i mängden som berättar om något för första gången. Det är alltid några av oss som börjar synliggöra det som majoriteten på ett intellektuellt plan ännu inte är mottagliga för och det kommer ALLTID reaktioner på det. Men någon måste börja lyfta på locket. Det kan vara väldigt provocerande för väldigt många och upplevas som att jag trampar in och över på något som är privat. Men det är min uppgift att ge detta till samhället. Vanligtvis är det ingen idé att jag ens försöker förklara då min intention vanligtvis missförstås. Men jag kan lova att jag gör så gott jag kan i att respektera andra människors privatliv. Samtidigt är inte världen svart-vit och jag kan inte ta ansvar för om andra inte är mottagliga för min goda intention. Vi gör alla ständigt avväganden i vad som intuitivt känns rätt och fel. Jag kan bara vara sann mot mig. Det är ju kompassen på något sätt.. ..man kan inte lämna sin egen kompass. Får lyssna in vad andra säger/tycker och känna in om det klingar som en sanning i mig eller inte. Eller om det ligger någonstans mittemellan. Många av mina förhållningssätt är gränslösa/obegränsade då de inte är svart-vita och jag vill inte sätta gränser då just själva gränserna blir osanna för mig. <3
..så om man är autentisk och dessutom har förmåga att se och spegla andra så tror jag inte att det alltid är så avslappnande för andra. En autentisk person speglar det som ÄR och hen väljer inte ut det som bara är rosenskimrande och välkommet eller det som “passar in” i normen. Då anser inte jag att hen är autentisk. Jag har därför väääldigt svårt att tro att de som är sanna och ärliga får många andra att slappna av. Jag slappnar av när någon är äkta men det är ju bara för att jag slipper dubbla budskap då jag ändå ser bortom fasaden. Men i övrigt så vill folk i allmänhet ha det så “bekvämt” som är möjligt och autentiska människor uppfattas inte alltid som bekväma då de vanligtvis skiljer sig från normerna.