Det händer att jag får ångestsammanbrott av att jag känner mig tvungen att dölja mig och låtsas vara nån annan än den jag är. Å andra sidan händer det att jag får ångestsammanbrott av att visa vem jag är också.
När man inser att det inte spelar nån roll hur man än är och gör, utan att ångesten kan slå till helt oavsett, då kan man väl lika gärna bara vara precis som man är?
Ibland slår det mig att jag inte gör det som är socialt väntat eller det som jag vet att människor skulle föredra. Till exempel drar jag mig undan och sätter mig utanför en grupp eller skiter i att småprata eller tackar nej till sociala sammanhang eller säger ifrån eller berättar för nån relativt ytlig bekant om mina neuroser.
Och visst får jag ett och annat ångestsammanbrott emellanåt, just när jag beter mig som jag vill och inte som andra vill. Eller när jag visar mitt inre.
Fast det är väldigt befriande när ångesten ebbar ut. När jag inser att jag gjorde som jag ville, sen fick jag ångest och sen blev det bra.
Det är inte värre än så.
Välkommen, sammanbrott av alla de slag. Ni får komma. Jag törs darra. Bara jag får vara. Precis den jag är.
❤️
<3