Bedövning

Who looks outside, dreams; who looks inside, awakes.
C.G Jung

Jag har bokstavligen talat dragit ner rullgardinen. Har lullat omkring i något hela vårvintern som jag närmast kan beskriva som stumhet. Stumt i känslolivet. Stumt i lusten. Stumt i steget. Stumt i språket.

Jag har såklart pratat. Men att prata och att säga något är inte nödvändigtvis samma sak. Det är som att det inte har funnits något att säga.

Jag har utforskat. Smakat på ord och känslor. Men nej.

Och så har den där stumheten sakta givit med sig. Liksom smält i takt med snön. Och det började rycka lite i min hand. Jag har tagit upp pennor och kritor om kvällarna och suttit och tecknat. Märkliga djur, okända ansikten och exotiska kulturer har hamnat i mina block. Det har varit så spännande att se vad som vuxit fram.

Och vissa bilder har följt med mig in i drömmar. I en dröm var jag på väg hem från en vistelse i London och när planet landat i Stockholm (trodde jag) och jag klev av upptäckte jag att jag hade tagit fel plan så jag gick rakt ut i ett myller av människor i Marrakech.

Och så nästa dag. Nya bilder i blocket. Och nästa natt. Nya drömbilder. Det inre livet är så makalöst fascinerande. Ibland blir det så tydligt hur processer drabbar en helt utan att man själv är inblandad. Man är bara där som ett tyst vittne. En ofrivillig resenär.

Drömmarna kommer av sig själva. Handen rör sig över pappret som i trans. Var kommer alla bilder ifrån? Och vad vill de mig?

Jag dricker mycket vatten. Som om processen torkar ut mig.

Rullar ner persienner när jag kommer hem från jobbet. Vill kokonga. Stänga av utifrån för att kunna öppna upp inifrån.

Och så en morgon vaknar jag upp och bara vet.

Som så många gånger förut.

Det är såhär jag måste göra.