Det är inget fel med att göra saker snabbt och ett högt tempo kan ibland vara väldigt energigivande och inspirerande. Fart kan vara roligt! Så länge det växlas med perioder av stillhet och vila förstås.
Men ibland ser jag tendenser hos människor, inklusive mig själv, som är lite märkliga. När man hastar och stressar igenom saker då det egentligen finns gott om tid. Utan att ens reflektera över varför man hastar.
Allt behöver inte gå fort. Ibland kan man göra saker oerhört långsamt. Bara för att. Bara för omväxlingen.
In en kultur där tiden är den största bristvaran blir den också största lyxen. Det kan vara en lyx att få göra långsamt.
På helgerna brygger jag kaffet analogt. Tar tid på mig. Låter själva bryggandet få samma betydelse som drickandet. Viker kaffefilter och maler bönorna för hand. Brygger långsamt i min chemex, genom att sakta sakta stå och droppa vattnet över de malda bönorna. Sedan hålls kaffet varmt av en enkel ljuslåga.
Jag älskar det enkla, omsorgsfulla i denna kaffeceremoni.
Sedan bara sitta där. Dricka stilla. Utan att samtidigt göra något annat. Utan att ens tänka något särskilt.
Lämna ett svar