Jag är mycket för ensam-ceremonier. Jag har gjort dem i hela mitt liv, sedan jag var riktigt liten. Jag tycker om att påbörja eller avsluta något på ett mycket tydligt sätt. Jag känner att det hjälper mig. Det ger mig styrka in i det nya.
Det kan handla om t ex relationer eller en ny livsinriktning. Vid en avslutad utbildning har vi ju gemensamma ceremonier, som t ex studentexamen eller, som när jag tog min universitetsexamen, en vacker ceremoni i universitetsaulan. Men jag brukar även behöva egna. Dagen efter jag tog studenten hade jag en egen liten ceremoni i regnet i botaniska trädgården i Uppsala. Den var så vacker och den känns mer speciell för mig än den jag hade med klasskamraterna dagen innan.
Jag gör också små ceremonier vid vårdagjämning, midsommar, höstdagjämning, allhelgona, vintersolstånd, och nyår. Som för att hälsa årstiderna. Och ibland vid fullmåne.
Oftast är jag utomhus och jag har med mig små ting som på olika sätt är betydelsefulla för mig. En vacker sten som ger styrka, några örter med budskap, ett smycke som jag kan ha fått från någon, rökelse och eld (antingen ett ljus eller så gör jag en brasa), te och något litet att äta, ett vackert tyg eller en fjäder, någonting viktigt som jag har skrivit ned eller en dikt/bok som jag vill läsa. En stund av stillhet med naturen.
Som barn hade jag oftast mina ceremonier i badkaret, med ett ljus, alltid tillsammans med vatten och eld. Och efteråt skrev jag eller målade någonting. Längtan efter dessa stunder kom inifrån tidigt i livet för mig.
En ceremoni är, för mig, också ett samtal med det som är större än jag, så visst finns där också en andlig aspekt. Men så behöver det inte vara.
Jag vill varmt rekommendera er att våga fler ensam-ceremonier. De får oss att fokusera, uppmärksamma och de sätter en tydlig intention. Det blir både en deklaration och ett firande på en och samma gång. Ett avstamp inför det nya som är på väg in.
Lämna ett svar