Ensamheten uppkommer alltid i folkvimlet, i stora sammanhang, för mig.
Aldrig kan jag dra mig till minnes att jag har haft en smärtsam upplevelse av att vara ensam när jag har varit själv. Vare sig som barn eller vuxen.
Smärtsam ensamhet för mig är: Känslan av att vara nära, men att inte få kontakt. Känslan av främlingsskap i tillsammansheten.
Den kan uppkomma efter långa eller många ytliga eller oväsentliga samtal. Eller så kallade kran-samtal, dvs när man ställer någon en fråga och det är som att sätta på en kran, personen ifråga bara pratar och pratar, utan paus eller uppehåll eller medvetenhet om lyssnaren, tills man ursäktar sig och går därifrån. Anledningen till att dessa kransamtal är så jobbiga handlar mycket om att de är omedvetna. Nästa gång man stöter på personen berättas ofta precis samma saker igen, för det finns ingen medvetenhet om vem som lyssnade senast som kranen var öppen. Det låter kanske elakt, men är inte menat så. Utan upplevelsen är att det inte finns någon som helst kontakt, med människan bakom orden. Och det får mig att känna mig ensam.
Motsatsen, gemenskapen, kan innehålla både ord och tystnad. Den kan innehålla bara tystnad. Men den kan aldrig innehålla bara ord. När det blir för mycket ord innebär det alltid en brist på kontakt, en ensamhet för mig.
När man undersöker och bryter ner ensamheten såhär, så blir det tydligt att det är ett inre tillstånd, och är helt skilt från vad som händer i det yttre. Vissa känner sig ensamma utan andra människor, andra känner sig ensamma i stora sällskap.
Om du rannsakar dig själv och är helt ärlig: Vad innebär ensamhet för dig? När känner du dig ensam?
Du sätter så kloka ord på något jag själv har noterat! Tack❣
Tack, Lisbeth <3 Aha, samma för dig alltså.
Jag vet att jag skrivit det förut men jag känner verkligen igen mig i allt du skriver och det stärker mig! Tack!
Det känns bra att höra, Annica. Det är skönt med den där igenkänningen. Att inte vara ensam. Och jag tycker om att dela med er som kan förstå. Tack.