För ganska många år sedan, på den tiden jag pendlade till arbetet, jobbade jag tätt ihop med en kvinna. Vi var på en stor arbetsplats och tillhörde två olika arbetsgrupper, men jobbade samtidigt också tillsammans.
Under de år vi arbetade ihop blev det ganska uppenbart att min arbetskamrat ständigt kände sig överkörd, orättvist behandlad och utnyttjad. I början trodde jag att det kanske var så. Men i och med att tiden gick upptäckte jag att så inte alls var fallet. Det var snarare så att hon ständigt tolkade allt som att hon blev förfördelad. Ibland fick min arbetsgrupp en fördel, andra gånger var det hennes arbetsgrupps tur. Men hon såg bara när min arbetsgrupp fick något extra. Det andra gick henne förbi. I relation med arbetskamrater var det samma sak, hon upplevde det som att hon gjorde allt jobb, hon tog allt ansvar, hon fick aldrig något beröm osv osv. Likadant i hennes privata relationer – hon pratade ofta om hur utnyttjad hon blev. Och de gånger vi reste ihop, tillsammans med jobbet, var det på precis samma sätt. Hon såg till att snabbt roffa åt sig bästa rummet på hotellet, bästa platsen på tåget, största fördelarna vid seminarierna och luncherna.
Det blev lätt tröttsamt och jag märkte hur fler och fler kollegor började störa sig på hennes egocentricitet. Men jag tror inte alls att hon såg det som vi andra så tydligt såg. Hon kände sig ständigt och jämt förfördelad! Oavsett vad som hände och oavsett hur människor omkring henne betedde sig. Det var som att hon bara uppmärksammade när hon själv jobbade, behövde avstå något, fick ett nej, betalade något, fick något som var sämre än någon annan. Varje gång det hände någon annan än henne själv så gick det henne helt förbi.
Genom livet har jag ibland träffat på fler som henne, fler människor som alltid, och helt oavsett omständigheter, känner sig förfördelade. Och jag funderar alltid på vad det grundar sig i. Hur blev de sådana? Blev de illa behandlade som barn? Fick de kämpa för att få minsta lilla? Var de tvungna att roffa åt sig och att vara på sin vakt för att inte bli utnyttjade? Förmodligen var det så. Det är lättare att se med kärleksfull blick på dessa människor när man förstår vad denna känsla bottnar i.
Min egen upplevelse har alltid varit raka motsatsen. Och ja, jag hade en på många sätt priviligierad uppväxt. Jag har alltid upplevt att jag har haft och fått allt, så att jag därför verkligen har velat dela med mig till de som har mindre. Än idag är min upplevelse överflöd. Vem kan jag ge till? Vem behöver detta mer än jag? Vem kan jag hjälpa? Det handlar inte om att jag har ett särdeles gott hjärta. Det handlar om att min upplevelse är att jag har mer än nog. Och att jag därför vill dela med mig snarare än att sitta på sånt jag inte behöver. Ibland säger jag ifrån såklart! Särskilt när något inkräktar på min egentid. Tid är min tveklöst mest värdefulla tillgång, som jag ofta håller hårt på. Där upplever jag oftast brist. Men med kärlek, fördelar, pengar, tillgångar – där upplever jag nästan bara överflöd. Fastän jag egentligen inte tror jag har mer än nån annan. För mig är det bara så tydligt att känslan av brist eller överflöd grundar sig i barndomen/unga år. Känslan finns djupt inom en och så projiceras den på de nya situationer man möter och återskapas om och om igen livet igenom. Genom att vi ser det som vi alltid har sett; Jag har inte tillräckligt!/ Jag har mer än nog!
Var uppmärksam på detta i ditt eget liv. Vilken känsla går du omkring med? Vad är det du ser? Vad vi ser är mindre viktigt, det är hur vi ser på det vi ser som spelar roll – hur vi tolkar det vi ser. Och vad det är vi väljer ut att titta på, att fokusera på.
Vad är brist? Vad är överflöd? Inget som någonsin går att mäta. Bara högst subjektiva upplevelser.
Så om du ser något som gör dig illa, går det att se något annat? Går det att blinka, gnugga bort det förflutna och se med fräscha ögon på en helt ny situation?
Lämna ett svar