Jag satt nyss och tänkte på ett mail jag skickade till en vän för en tid sen. Lite pinsamt. Jag är ju en känslomänniska och det blev lite sådär jobbigt känslosamt. Men det påminde mig om att det faktiskt är rätt skönt att skämma ut sig.
Att berätta för människor om känslor. Om ångestattacker, irritation, beroende, svartsjuka, förälskelse och andra känslor som vi kollektivt har bestämt att man ska skämmas för. När man är högkänslig är känslorna många och djupa och ofta snabbt föränderliga.
Det är så skönt att få sätta ord på känslorna och att få upp dem till ytan. Uttala orden högt och sedan släppa taget om dem.
Hallå! Det är bara känslor. Såna som alla människor har och som snart har passerat.
Jag kan nästan bli full i skratt när jag tänker på hur känsligt det är för vissa med känslor. Vissa tycks ta känslor på så stort allvar. Som om de definierade människan, verkligen sade något om människan.
Men egentligen är det inte att skämma ut sig som är skönt. Det som är skönt är att kunna vara sig själv, utan att behöva trycka ner eller dölja.
Älsk på den här! INGET går upp emot att få vara den man är. 😊❤️❤️
Eller hur? Men jag tror att man måste ha förlorat sig själv ordentligt för att ens förstå hur mycket det är värt. Tack! <3
Den här väcker så många tankar. Jag tänker till exempel på att äkthet öppnar upp för helt nya dimensioner och vägar i livet. Den är grunden för att hamna rätt. Men också att det är viktigt att både få vara känslosam och rationell på samma gång om du förstår vad jag menar. Alltså att kunna känna och bejaka och visa känslor utan att uppslukas av dom.
Tack och kram ❤️
Absolut är det så, Johannes. Men en förutsättning för att inte uppslukas av sina känslor är att erkänna deras existens. Att låta dem få finnas när de väl dyker upp.
Att känna är ju en sak. Hur man sedan beter sig något helt annat. Bara för att man känner mer, innebär det ju inte att man beter sig mer irrationellt än nån som känner mindre :)
Detsamma! Kram <3
Känslor är luriga. Jösses vad de styr mig. Ibland på gott men oftast på ont. Men nu får de se upp. För jag har börjat kolla på dem. Alltså riktigt titta ut dem. Konstigt det gillar de inte. De liksom krymper. Härligt att tänka att som du skriver de är något som alla har och de bara passerar. Bara den tanken gör ju det lättare att andas. När känslorna har fått grepp om en’.
Ja, jag ser på känslor som olika typer av störningar på ytan. Som krusningar på en vattenyta.
Fint, Camilla, att kunna vara med känslor och att bara iaktta dem. Jag är också väldigt uppmärksam med mina. Spöken spricker i ljuset.