Under en nästan full måne blir vi ståendes länge, länge. Det är kallt ute nu. Och förutom den glödande månen också mörkt.
Jag ser i dina ögon att du är besviken. Och jag vill kasta mig om din hals, skrika förlåt och ta tillbaks allting jag just sagt. Men jag gör det inte. Förutom den där instinktiva, betingade känslan finns denna gång också något annat. Ett till lager av något, under den.
Ett annat seende. En ny blick. Det klara uggleögat som inte så lätt låter sig tåras.
Jag står kvar. Med bultande hjärta. Men tyst.
I årtionden var jag slav. Inte på pappret, men i praktiken. Alltid tillhörande någon. Ju mer jag sparkade och tjöt desto hårdare knöts jag till. Men något i mitt rastlösa blod sade mig att jag var gjord för annat.
När jag väl lyckades slå mig fri fanns bara tomhet kvar. Bakom ögonen tårar, bakom tänderna skrik.
Men ingen äger mig. Jag är min egen.
Tankarna och känslorna. Rätten att vara den jag är och att uttrycka mig. Att få tala och skriva. Och tycka. Att få välja själv. Att få svara ja när jag menar ja och att få svara nej när jag menar nej. Rätten till ensamtid. Att få ge utifrån mitt eget hjärta.
Du skämdes alltid för mina målningar och dikter. Tyckte att jag var för mycket. Men jag ville få skämmas för mig själv. Jag var inte din att skämmas för.
Jag harklar mig och ser in i dina ögon, motstår reflexen att ursäkta mig. Jag har varit här förut. Så många gånger förut. Inget försvinner någonsin ur våra liv förrän vi har lärt oss det vi ska lära oss.
Svaret är nej. Jag varken vill eller kan, säger jag.
Hjärtat slår. Men det är vad jag säger.
Jag darrar. Men orden kom.
Kanske kommer min längtan ur nedärvda gener, alla hundratals år då kvinnor varit egendom. Oförmögna att tala, att rösta och att försörja sig. Inte äga vare sig rätten till egen åsikt eller egen kropp.
Jag vet inte. Vet bara att jag ständigt längtar denna frihet. Fri från kladdig “kärlek”.
Varje kvinna som vill leva fri måste alltid, alltid vara mycket uppmärksam.Överallt finns de män som vill knyta fast och tämja. Kanske också detta en ärvd längtan, eller något som känns bekant, från generationer tillbaks.
Fint, Elisabeth. Starkt. Jag ryser när jag läser. Det finns så många sätt att vara “slav” på. Även jag kan känna igen det från mitt eget liv. Och så genomgripande viktigt det är att befria sig!
Tack, Anders.
Även jag kan känna igen mig i texten. Känslan av att vara slav. Hela livet blir till en befrielseprocess :)
Och så måste jag få tillägga…så att ingen närstående känner sig utpekad här: Det här är inte mina dagboksanteckningar. Jag skulle aldrig lämna ut någon så. Som jag skriver på förstasidan, “det är lek och spel och ljug blandat med sanning”. Något som processas. Tankar om mig och om andra. En text med egen röst.
Jag skriver inte dagbok alls. Och absolut inte online.