Ibland blir jag så frestad att blunda i relationer. Låtsas att allt är bra. För att slippa jobbiga konfrontationer.
Men man kan jämföra det med att dra av ett plåster. Antingen gör man det snabbt med omedelbar smärta. Eller så drar man långsamt med långsam smärta.
Jag föredrar ändå mycket jobbigt här och nu med att det känns bra på sikt. Framför att göra det bekvämt för mig här och nu med en långsamt växande smärta på sikt.
Det är lika bra att dra av plåstret snabbt. Ta tjuren vid hornen. Våga ta upp problem. Våga konfrontera.
Lämna ett svar