Jag har känt mig lite oinspirerad på sistone. Inte direkt livstrött, men lite låg och energilös och som att jag har gått in i nån sorts vinterdvala. Ett varande och ett vilande. Ett alldeles ok tillstånd men ett lite mindre roligt än att vara full av sprudlande skaparenergi. Jag vill inte skriva. Jag vill inte måla eller fota. Jag vill inte laga mat. Helst vill jag knappt stiga upp ur sängen innan kl.10 dessa lediga vinterlovsdagar. Och vissa dagar vill jag helst inte stiga ur sängen alls, bara bli kvar och få försvinna in i någon bra serie. Jag tillåter mig detta. Jag faller in i lunken.
Men så tar jag mig i alla fall upp och ut. För att handla lite mat. Och trots att jag handlade för ett och ett halvt tusen för bara nån dag sen så hittar jag ju såklart en massa matvaror jag bara måste dra med mig hem från affären.
Framför mig i kassakön står en dam i 90-års-åldern. Hon är liten och gråhårig och har en söt, rosa hattliknande mössa på sig. Den påminner mig om en småkaka. Jag blir plötsligt väldigt uppmärksam och nyfiken. Hon har en särskild utstrålning och av någon anledning fascinerar hon mig. Jag undrar vem hon är, hur hon lever. Hur ser hennes dagar ut? Hur går hennes tankar? Hon lägger upp sina varor. I jämförelse med min, alltid, stora varukorg tittar jag fascinerat på när hon lägger upp en apelsin, en bit skinka och en bukett tulpaner på bandet. Det är som att jag plötsligt vaknar upp ur min dvala.
En apelsin, en bit skinka och en bukett tulpaner.
Så enkelt. Så vackert. Jag vill också denna enkelhet inser jag! Hemma är skåpen bunkrade som om ett krig förestod. Och frysen är ständigt full. Varför egentligen? Jag bestämmer mig för att det är dags att börja äta ur förråden.
Jag tror aldrig det ens har slagit mig att det går att köpa en apelsin.
När jag går från affären är jag glad och energisk igen. Inspirerad. Jag vill skriva, jag vill rensa skåpen och måla ensamma lysande apelsiner på små grå köksbord. Så lite som krävs ibland, för att hitta tillbaks, för att tändas. Bara en anonym människa i en kö. Bara lite vanligt vardagsliv.
Jag känner igen mig så in ininorden i mig, jag småler i varje rad av det du beskriver. Jag tänkte först att de var det som du hade hemma kvar hos dig själv. Så härligt att kunna reflektera så hur en människa är gör och ser ut. Att du sen får kraft och inspiration när du kommer hem, det fick mig att skratta själv här i min stuga. Det kan vara bara en sån liten grej, för att få ändan ur vagnen så det är bara att gratulera för inspirationen
Jag blev inspirerad att skriva
Tack/. Kram☘
Ja, det är verkligen de minsta saker som får betydelse i ens liv. Sen hjälper det förstås att ha en livlig fantasi nog att spinna vidare på de där detaljerna..haha ;) Vad kul att inspirationen även nådde dig, Mod! Tack! Kram
Jag var med om något liknande idag. Gick bakom en söt äldre dam som långsamt pulsade genom snön och jag försökte “gå om henne” eftersom jag var försenad till jobbet. Precis när våra vägar skiljs åt hör jag henne muttra “fan ta dig, jävla snö” Det var så otippat att hon sa det (eftersom hon såg så liten & ömtålig ut) att jag log hela vägen till mitt kontor!
Haha! Ja, jag älskar att inspireras av främmande människor. Jag fastnar lätt för vissa personer. Och fantiserar om deras liv.
:D så sött. Blir inspirerad bara av att läsa din berättelse. Gott Nytt År!
Härligt! Hon inspirerar i flera led :) Gott nytt år!
Vad härligt att läsa!
Kul! :)
Hej!
Vilken inspiration källa du är!
En liten händelse i vardagen,
eller några små ord, fyller en, ger så otroligt kraft, inspiration till dem små, små stunderna som i sin tur blir timmar, dagar.
Som bär en bit i livets resa.
En varm hälsning!
Ja, precis så. Så lite som krävs. Tack! Kram!
Jag hade tappat bort dej i mitt nyhetsflöde och plötsligt så insåg jag att jag saknade dig och dina underbara kloka kommentarer. Så lycklig när jag hittade tillbaks till dina sidor. Tack för att du ger mig inspiratiom och fantastiska tankar om Livet! Jag blir så GLAD över dina ord💖
Tack, Ing-Marie! Så fint skrivet <3 Kram