I svallvågorna av #metoo-rörelsen tänker jag ännu mer på hur viktigt det är att säga nej. I synnerhet för kvinnor som fortfarande fostras till att behaga och vara till lags. Vara duktiga och snälla.
Alla övergrepp går såklart inte att avvärja med ett nej. Men en hel del. När jag tänker tillbaks på den mängd av sexuella övergrepp jag själv har utsatts för så kan jag se att flera skulle ha gått att förhindra om jag inte hade varit så rädd för att såra och avvisa.
Innan jag ens hade fyllt 10 hade jag utsatts för 3 blottare, att ha tvingats tungkyssas med en byggarbetare, visa en granne hur jag såg ut i bara trosor och lyssna på en kompis pappa bekänna att han var kär i mig och ville gå ut och dansa med mig när jag blev lite äldre. För att inte tala om alla kladdiga händer som kom senare. Mina rosa byxor med vita elefanter som jag hade sytt själv i slöjden skulle inspekteras noga av en annan kompis pappa, genom att dra sina händer länge och långsamt över mina lår. Jag var för snäll för att säga nej trots att jag rös av obehag. För liten, för chockad och för dumsnäll.
Sen blev jag större och mindre chockad men fortfarande lika snäll, lika mån om att vara till lags. Inte göra någon ledsen eller besviken. Det där ordet nej har suttit så långt inne.
Åren mellan 15- till runt 30 präglades av att ingen skulle känna sig besviken på mig, avvisad eller utskämd. Det gällde både kompisar och killar och familj.
Droppen och vändpunkten för mig var när jag var runt 30. Då hade jag chattat med en kille på ett nätforum under en tid. Han var uppenbart intresserad av mig. Själv var jag bara intresserad av att prata om det intresset vi hade gemensamt på forumet. Han var väldigt påstridig vad gällde att vi skulle ses. Men jag ville inte. Jag kände ett starkt motstånd mot att ses. Men lät mig ändå övertalas. Jag ville inte avvisa honom för att jag tyckte synd om honom. Han var ju ändå rätt snäll.
Väl ute på den där träffen ökade obehaget ytterligare. Vi satt och drack vin och han spände ideligen ögonen i mig, i ett försök att flirta. Jag kände mig så intensivt obekväm och äcklades av hela hans fysiska närvaro. Ändå satt jag kvar där. Tyckte inte att jag kunde vända direkt, när han hade åkt ända från Stockholm för att träffa mig – det vore ju oartigt och oförskämt.
När jag till slut, efter några timmar, ändå lyckades säga hejdå gick jag hem och grät. Det kändes som om jag hade begått ett övergrepp på mig själv. Att tvinga mig själv att sitta där med någon som försökte flirta samtidigt som jag kände en sån akut vämjelse över personen och situationen. Jag känner mig skadad än idag över att jag inte förmådde mig att lämna.
Men händelsen gjorde ändå gott i mitt liv. För jag ändrades efter det där. Numera säger jag nej till höger och vänster och tänker sällan på vem jag sårar eller avvisar eller hur obekväm eller oartig jag är.
Jag existerar inte för att behaga alla andra.
Jag tackar nej till att träffa kompisar när jag inte har lust.
Jag gör slut med vänner när jag känner att jag inte kan vara den jag är, i relationen, fullt ut längre.
Jag avvisar sexuella inviter.
Jag lämnar situationer där jag är obekväm.
Jag litar på min magkänsla.
Jag säger ifrån på skarpen.
Jag tackar nej till jobbuppdrag som inte passar in i mitt tidsschema.
Jag jobbar inte när jag är sjuk trots att jag känner att jag ställer till med besvär.
Och så vidare. Och så vidare.
Att säga nej till andra är att säga ja till sig själv. Att visa sig själv att man är viktig.
Egentligen självklarheter. Men som inte är det för alla.
Det är helt makalöst fantastiskt att säga nej! Jag rekommenderar alla som är dåliga på det att öva upp sig. Nej, nej, NEJ! Ingen förklaring, ingen ursäkt – nej räcker! Det är ett fullgott svar.
Och om man ingen självkänsla har så kommer den med denna övning. Det är mycket svårt att tycka illa om någon som man behandlar väldigt väl.
Först måste man ta hand om sig själv. Att säga ja till någon när kroppen skriker nej är att avvisa sig själv. Och att förlora sig själv är den största förlusten av dem alla. Jag måste vara intakt. För min egen skull.
Sant finaste du 🙏🏼 Att vara till lags – inte besvärlig och pinsam eller såra har fått mig att säga ja alldeles för många gånger. Nu har jag barn och jag försöker lära dem att inte säga ja bara för att det är lättast… utan för att de verkligen vill !
Jätteviktigt att lära barn detta! Och att då vara en förebild. Att våga känna efter och respektera det som känns. Oavsett hur besvärlig, pinsam eller sårande man är. Tack Anki 🙏🏻