Gnäll och klagan

I say ‘poor me’ but why? I am only experiencing what it is to be human.
Eurypides

På adventsfikat, på sociala medier, på tåget ner till Borås, på själva perrongen, på nyheterna, i tidningarna. Överallt överöses man med gnäll och med klagan.

Det är svårt att leva som äldre i vårt digitaliserade samhälle, människor sviker, tågen är sena, livet blev inte som man tänkt sig, det är farligt för kvinnor att röra sig ute på kvällarna pga ökad våldtäktsrisk.

Det mesta stämmer ju förstås. Långt ifrån allt, men väldigt mycket av det som människor klagar över är befogat. Tågen bör komma i tid och det är bra när människor är tillförlitliga. Fast hela livet är högst oberäkneligt. Och livet blir inte som man tänkt sig för någon.

Men det handlar inte om vad som är befogat eller inte. Det handlar om att inte kunna ta det där klivet ut ur sig själv och se vad gnäll och klagan gör med en människa. Gnäll och klagan är som en sjukdom, en farsot, på vår planet. Den kommer ur ett förorenat inre. Och förorenar i sin tur i det yttre. Det kommer alltid att finnas mängder av saker att både gnälla och klaga på. Livet är konstruerat så att dessa saker aldrig någonsin kommer att ta slut. När vi vet detta, kan vi inte bara släppa på minst 95 procent av icke-konstruktivt gnäll?

Det är roligare att inte vara gnällig. Det är också roligare att slippa lyssna på gnäll.

Vi kan göra det vi behöver göra för att förändra det vi kan förändra. Men vi behöver inte prata om det mer än nödvändigt. Försök förändra. Om det går. Låt det sedan vara.

Så fort jag förflyttar mig från gnäll och klagan känner jag att jag mår bättre, får mer energi. Ibland känner jag mig faktiskt, på allvar, förgiftad i gnälliga miljöer. Jag mår illa och känner mig sjuk.

Jag är så tacksam över att det hyfsat sällan gnälls i mitt huvud. Jag tror inte att det beror på att mitt liv innehåller färre utmaningar än andras. Tvärtom så var mitt liv en gång i tiden så utmanande att hela gnäll och klagan-avdelningen brakade ihop.

Sedan var det som att vad som helst fick hända – jag orkade inte fokusera på annat än det andra. För livet är ju också konstruerat så att det aldrig tar slut på saker att glädjas och förundras över. Om man väljer att titta på sånt. Om man väljer att titta på sånt om och om och om och om igen.

På perrongen när klagosalvorna återigen exploderar i ett frossande i allt som kan gå fel så undrar jag; hur kan man på allvar välja att vara i och delta i denna aggression över ett försenat tåg när den ändå inte får tåget att komma snabbare? När man istället kan gå in i stationshuset, köpa en kopp te och iaktta den outsägligt vackra månen och snöglittret genom fönstret. Tåget kommer när det kommer oavsett hur vi reagerar på det.

Fast jag inser ju att detta inte är något val alls, för väldigt många. Många förlorar sig så i starka, överväldigande känslor att de inte inser att de kan ta ett kliv ut. Och välja att lägga uppmärksamheten någon helt annanstans. Det förändrar inte bara det inre klimatet när vi fokuserar på det goda och det vackra. Det förändrar hela världen.