Gränsland
Jag vandrar där igen
Ser mig om
Tiger stilla
Känner efter om och om igen
Här..? Eller…här?!
Var går gränsen?
Den är ju inget kritstreck över asfalt
Den är viskande förnimmelse
Som en osynlig ande i ett hus
Att gång på gång närma sig sin kropps och själs konturer
I integritetens ytterskär skrider jag fram
Hur känns det nu? Och nu?
Jag rör mig i ett gränsland här
Foten sätts försiktigt ner efter varje steg
Jag vädrar, lyssnar, lodar
Andas djupt
Gränsland
Jag hamnar ofta där i mina relationer
Som om jag hela tiden måste balansera på spänd lina
för att förstå något hos mig själv
Så vackert och så stor igenkänning, Elisabeth!
Tack! <3 Kram
Fint skrivet!❤️
Tack Gunnel! <3
Åh, vad jag skulle vilja vara Elisabeth Labbaci, för en dag eller två. Tänk att få se livet genom dina ögon och med dina perspektiv på allt… kanske skulle jag förstå bättre då.
Kanske det :) Kram!