Hitta fel

 

Något som är ytterst mänskligt, men samtidigt ofta väldigt destruktivt, är människans naturliga felsökningsförmåga. Förmodligen finns den här felsökningsförmågan hos oss rent biologiskt, inbyggd i vårt DNA, eftersom alla människor, som inte har jobbat med sig själva, tycks ha den. Förmodligen har den haft någon slags överlevnadsfunktion för oss en gång i tiden.

Det upphör aldrig att förvåna mig att så många missar att se den hos sig själva. Att så många missar att växa från den.

Naturligtvis kan det vara bra att uppmärksamma när något inte fungerar, att kunna identifiera problem och lösa dem. Det är inte den typen av felsökning jag menar här.

Jag menar den där typen av felsökningsförmåga som väldigt många har och som bara handlar om petitesser och intolerans, en total oförmåga att låta livet vara som det är. En total oförmåga att släppa kontrollen över livet.

Att hitta fel hos människor konstant. Att irritera sig över allt som människor gör, men inte borde göra. Eller allt som människor inte gör, men borde göra. Eller allt som människor säger, men som de inte borde säga. Eller allt som människor inte säger, men som de borde säga. Eller allt som händer, men som inte borde ha hänt. Eller allt som borde ha hänt, men aldrig hände.

I samtal med en del människor kretsar livet ständigt kring dessa exempel ovan. De dyker upp i olika versioner, men strukturen är densamma. Och dessa har som funktion att stärka egot hos oss själva, att stärka känslan av att “jag har rätt och du har fel”. Som i sin tur bara stärker känslan av att “jag ÄR rätt”.

Men rätt och fel existerar inte. När vi inte accepterar människor som de är gör vi både dem och oss själva illa. Vi blir frustrerade och mår dåligt av att döma. Och dem som vi dömer påverkas också. När vi istället ägnar oss åt att se och fokusera på det som vi finner gott och bra hos människor så stärker vi de sidorna hos andra.

Det går också att se med intresse och acceptans på andra människor. En känsla av att så skulle inte jag ha gjort eller de åsikterna håller jag inte med om. Och samtidigt tillåta människor att göra som de gör och tycka som de tycker.

Det är intressant att iaktta nättroll och andra som lever på att trycka ner människor och vara elaka. Själva mekanismen är intressant.

Det som händer är att när vi skyller på en annan för våra missmodiga känslor, så har vi inget ansvar själv. När det är fel på en annan, så behöver vi aldrig titta på oss själva. Detta blir så tydligt i min vardag med unga elever. Det är så ofta man får höra att “det är lärarens fel att jag inte lyckades” och “jag har haft en dålig lärare tidigare”. Det är klart att detta resonemang är skönt – “när det är fel på någon annan, så innebär det att det inte är något fel på mig eller det som jag har gjort.” Ändå är det kontra-produktivt. När man kan se sitt eget ansvar i en situation, så kan man också förändra den. Man kan växa när man inte gör sig till ett offer.

Även jag kan såklart störa mig på människors egenheter och alla möjliga småsaker. Alla som inte är exakt som jag (dvs precis alla människor) skaver ju i viss mån mot det som är jag. Men jag undviker att vädra detta offentligt med människor. Jag ger det sällan en röst. Eftersom jag inser att det handlar om mig. Problemet ligger hos mig. Om jag har problem med en människa så är det jag som har problem, inte den andra. Människor är som de är. Situationer är som de är. Det som har hänt har hänt. Det som inte har hänt har inte hänt. Jag vare sig vill eller kan kontrollera livet eller andra människor. Det är inget mer med det.

Det innebär inte att man inte kan sätta gränser mot människor. Det kan och det bör man. Men gränserna handlar inte om att förändra den andra. Utan om att freda sig själv. Om att respektera sig själv.

Livet accepterar jag som det är. Jag är övertygad om att det vet bättre än jag. Det finns en intelligens i livsprocessen som jag helt och fullt lägger min lit till. Och vad gäller andra människor finns ju bara två alternativ som inte är helt sinnessjuka, bara två alternativ som inte innebär ett lidande för en själv och eventuellt också den andra; Antingen accepterar man en människa fullt ut eller så avlägsnar man sig från den människan.

Man kan låta rösten i huvudet som ständigt kritiserar andra att bara vara. Man kan säga till den: “Jag hör vad du säger, men jag väljer att se något annat hos den människan.” Vi mår bra av att söka det goda och det fina hos människor. Och det gör den andra också. Testa, så får du se.