Irritationsmoment

Kanske har jag inte världens bästa telefonetikett. Men jag kör efter devisen: Man får göra som man vill.

För några år sedan, innan jag hade en telefonsvarare på min mobil, berättade en vän för mig att hon tyckte att det var irriterande att inte kunna lämna meddelanden. Kan du inte skaffa dig en svarare? Men det gjorde jag inte. Inte på många år. Inte förrän jag själv hade lust att få meddelanden.

Jag var, och är, också en sån person som svarar i telefonen när jag vill. Det innebär att jag kan gå hemma en hel dag (i alla fall en halv), höra telefonen ringa, och låta bli att svara. Helt enkelt för att jag är upptagen med något annat. Eller för att jag inte har lust att svara i telefonen. Också detta har jag fått höra om, av både vänner och familj, att det är irriterande. Kan du inte bara lyfta luren och säga att du är upptagen då? Nej, det kan jag inte alltid. Helt enkelt för att jag inte vill avbrytas. Jag vill inte. Det bara är så.

Jag har själv grejer jag kan irritera mig på hos människor, men jag väljer att inte nämna dem här, eftersom dessa människor faktiskt brukar läsa här. Och jag vill inte såra någon.

Själva min poäng är: Man kan låta irritationen stanna hos sig själv. Jag vill inte berätta för andra vad jag irriterar mig på eller hur de skulle kunna ändra sig för att lugna ner mig. För att jag vill hantera min irritation själv. Och jag vill lugna ner mig själv. När jag tänker efter så vill jag inte att andra människor ska ändra sig för att passa bättre in i mitt liv. Jag vill ändra mig själv för att kunna låta andra människor få vara som de är.

Det blir sällan bra när man försöker regissera sin omgivning i ett försök att hantera sitt eget inre. Helt enkelt för att den yttre situationen dyker upp just för att man har något inre som man behöver ta itu med. Istället för att störa sig på någons telefonetikett, kan man kanske vara glad över att man har en vän/familjemedlem som 8 gånger av 10 mer än gärna pratar i telefon! Någon som finns där och lyssnar, tröstar och uppmuntrar. Det är faktiskt inte en självklarhet. När man kan se allt det vackra som man faktiskt får från människor så är det så mycket lättare att ta de sidor som man inte skulle ha valt själv. Och använd de yttre irritationsmomenten till inre utveckling istället. Som en signal till att blicka inåt.

Oj, så mycket bättre alla ens relationer blir när man låter människor få vara precis som de är!

(När människor skaver orimligt mycket mot mig brukar jag ta upp det till diskussion. Och försöka lösa på nåt sätt, genom kompromisser, eller bara genom samtal med insikter. Och om det inte går att lösa, så bryta relationen. Men de allra flesta irritationsmoment går alldeles utmärkt att leva med. Man till och med växer av dem. Om man riktar blicken inåt och förändras inuti.)